Man kan inte anklaga Allen Grubesic för att vara otydlig. I titelverket till utställningen ”Staring at the Sun” på Galleri Niklas Belenius, på Östermalm i Stockholm, presenterar Grubesic en serie gigantiska metkrokar i blänkande mässing som både lockar och hotar. Det förföriska och fullkomligt livsfarliga glittret kunde vara en komprimerad variant av Stig Sjölunds utställning ”Rat Race”, som var en av de sista utställningar som visades på Konsthuset i Uppsala häromåret. Sjölund hade tryckt in mängder med exempel på lyxkonsumtion i gallerirummet och apterat ett hundratal råttfällor bland frestelserna.
Grubesic – som för övrigt är född och uppvuxen i Uppsala – har hittat en fungerande symbol för samma allmänmänskliga och omättbara ha-begär. Men här handlar det inte bara om prylar och obscent dyr sprit, utan också om det symboliska kapital som är så viktigt, och minst lika förföriskt, i den kulturella sfären. På vägen vecklar också de tveeggade krokarna ut sig och blir något som liknar ett ankare: Hur fastnaglad är du egentligen av dina begär?
Det senaste decenniet har Allen Grubesic ganska konsekvent arbetat med att oömt dekonstruera kulturella och populärkulturella symboler. I sin förra Stockholmsutställning ”Disintegration” visade han bland annat en grupp smälta Musse Pigg-liknande plastfigurer som panikslaget stirrade på betraktaren. Grubesic, skulle man kunna säga, föredrar att mixa sina populärkulturella referenser istället för att göra eleganta och försiktigare samplingar.
Det direkta anslaget finns kvar, men ”Staring at the Sun” innebär också en utveckling. Det finns något mer återhållsamt över helheten. Inte så att Grubesic håller tillbaka, men frosseriet av referenser är aningen mer drabbat av misantropi. I ”Copy Copy Copy” har konstnären exempelvis hängt upp ett tiotal i stort sett identiska gråa och beigea byxor på väggen under verkets titel som lyser i gräll neon. Verket refererar både till en konsthistoria som man kan saxa förebilder ur, och till trist vardagsgarderob som är mer slätstruken än jaget vill medge. Kanske en hint om att det är lätt att fastna på den där gyllene kroken även om man är medveten nog att kritisera den.