Mästare i måleriskt språk

Ljusets målare, solitärernas mästare. Konstnären som i sina målningar förmådde sublimera det mest alldagliga och ge det en nästan andlig dimension. En spade, en kaffekopp, förvandlade till magiska ting.
Etiketterna på Evert Lundquists konstnärskap är många och stadigt förankrade i en läsart som kan tyckas orubblig. Den verserade konstprofessorn med sina tweedkostymer och guldramade verk har definitivt uppnått ikonstatus. 90 år gammal gick han ur tiden för 15 år sedan. Därmed tryggt placerad på 1900-talshyllan, vördad och aktad men knappast längre en i dagsdebatten aktuell konstnär. Som föremål för historisk återblick - ja; som samtalspartner i dag - inte alldeles självklar.

Att säga att all konst i någon mening är samtida låter sig göras men blir lätt bara ett slagord. Moderna Museets unge intendent Fredrik Liew har i sin presentation av denne ikon inte nöjt sig med att damma av mästaren och hans verk för att göra en utställning motiverad. Han har med sin egen (på grund av sin ungdom?) befriande respektlösa syn på fenomenet Lundquist tvärtom bestämt sig för att visa Lundquist "utan kostym" som den lite vitsiga utställningstiteln säger. Det betyder Evert Lundquist utan den gediget borgerliga kontexten, rått och rakt på sak. Konstnären avklädd sina beundrare, befriad från sina tids- och stilmässiga bojor. Här möter vi Evert Lundquist rätt upp och ner som vore hans målningar tillkomna i dag.

Konkret har Liew avlägsnat de tunga guldramarna kring målningarna och presenterar dem utan dessa begränsande tidsmarkörer. Viktigt i sig, när man som här faktiskt samtidigt lyckats ta bort de kontextuella ramarna. Resultatet är ett drabbande måleri med Lundquists alla bekanta kvaliteter bevarade men med möjligheter även till en nyläsning här och nu.
Det som omedelbart slår betraktaren är hur oerhört skickligt Lundquist arbetade, hur säkert han hanterade sina verktyg, hur sensibel hans färgkänsla var. Ingen ny insikt, men här blir dessa kvaliteter närgånget tydliga. Uppenbart blir också hur många sentida konstnärer som på ett eller annat sätt, medvetet eller omedvetet, måste ha inspirerats och påverkats av mästarens verk och sätt att arbeta. För en Uppsalapublik som nyligen fått en annan mästares, Lars Kemners, måleri i förnyad presentation genom Uppsala konstmuseums utställning förra året blir kopplingen alldeles självklar. Lundquists ateljéinteriörer är tveklöst besläktade med Kemners.

Det Fredrik Liew åstadkommit med sin Lundquistläsning är en fokusering på själva måleriet, på det måleriska språket. Motiven träder den här gången i bakgrunden och själva "språkbehandlingen" framstår som konstnärens egentliga budskap. Kanske var det så att Evert Lundquist likt sina sentida efterföljare främst var intresserad av måleriet självt? Kanske är det rent av så att konsten i grunden alltid handlar om konst och ingenting annat? Om det sedan är den ljusskimrande utsikten från ateljéns mörker som i målningen Ateljéfönstret (1974) eller den i jorden resolut nerkörda spaden i verket Sandtaget (1953) som får bära den språkliga utsagan är kanske i grunden egalt.

Den sista målning av Evert Lundquist som visas i Modernas utställning målade den då nästan blinde konstnären 1988: en lysande vit porslinskopp mot mörk bakgrund. Det är en målning som mer än kanske någon annan kan sägas representera den konsekventa koncentration på måleriets grunder som den här utställningen visualiserar. Det var också något av detta fundamentala i Lundquists estetik som tycks ha fascinerat en internationell storhet som Georg Baselitz. I en kommentar i utställningskatalogen skriver Baselitz hur målningen Yxan (1974) fick honom själv att fundera på om det inte vore klokt att "börja om från början". Baselitz är en av fem konstnärer som medverkar med personliga texter i katalogen, där man också kan läsa essäer av bland andra Fredrik Liew och Jeremy Lewison. Minus dock för den bristfälliga färgåtergivningen i det rikhaltiga bildmaterialet i den i övrigt påkostade katalogen till den här väl genomförda utställningen.

Mästare i måleriskt språk

När Moderna museet visar Evert Lundquist är det en avklädd, samtida version av konstnären som möter publiken. Cristina Karlstam ser en utställning som visar att konst ytterst handlar om - konst.