Månsken, romantik och samtid

Mystiskt månsken, dimma och beslöjade berg i fjärran. Eller hav med blänk av fallande sol och stolta skepp, på väg, antingen bort eller hem. Och i förgrunden en ställföreträdande betraktare som med ryggen mot oss tittar ut över vidderna, ofta uppenbart tagen av naturens sublima vidunderlighet och liksom frusen i ett kippande andetag. Ungefär så kan man lätt förenklat sammanfatta Caspar David Friedrich typiska motiv.
Friedrich, som levde 1774-1840, har i dag en solid position som den tyska romantikens kanske mest älskade målare, men hans konst har tagit en vindlande omväg till sin slutgiltiga plats i kanon. Under sin livstid upplevde Friedrich en hyfsad men dalande popularitet och hans måleri var både tystare och mindre naturalistiskt än det som efterfrågades av hans samtid. Efter att ha blivit mer eller mindre bortglömd väcktes han till liv vid det förra sekelskiftet för att ett par årtionden senare annekteras av nazisterna som skrålande pekade på Friedrichs vurm för det arketypiskt nordiska - han föddes i svenska Pommern och levde hela sitt liv med en nostalgisk längtan efter den svenska tid som flytt. Det internationella genombrottet kom så sent som 1972, då Tate i London befriade honom från den ganska orättfärdiga malpåse Tredje rikets sympatier hade placerat honom i. Nationalmuseums höstsatsning Den besjälade naturen är den första stora presentationen av Friedrich i Sverige, vilket egentligen är rätt anmärkningsvärt med tanke på att det handlar om en av få svenskfödda målare med världsrykte. Det finns inte ett enda verk av Friedrich i svensk ägo och Nationalmuseum har uppenbarligen fått slita hårt för att låna in det hundratal verk som visas.

Ett par av Friedrichs mest kända verk saknas, men i övrigt ger Den besjälade naturen en fin helhetsbild av konstnären. Det finns onekligen någonting evigt över Friedrichs bästa bilder. Kvinna i solnedgång, som visar en av de karakteristiskt ryggvända gestalterna som med utbredda armar blickar ut över ett bergigt landskap i solnedgång, är bara en av många verk som understryker utställningstiteln och säkerligen får många betraktare att nicka instämmande - naturen kan verkligen vara besjälad.
Rent tekniskt är Friedrich enastående. Hans förstudier i blyerts, i synnerhet skisserna som visar träd, hör till utställningens höjdpunkter. Skisserna saknar också den tunga, och mellan varven tröttsamma, sentimentalitet som vilar över många av Friedrich bilder.

Vilken bäring har då Caspar David Friedrich i vår samtid, frågar man sig. Och lämpligt nog svarar Nationalmuseum i den ackompanjerande utställningen Friedrich - åtta samtida kommentarer, där Bo Nilsson lyhört har valt ut några aktuella namn som med varierande direkthet förhåller sig till den konsthistoriska förebilden. Det är en utmärkt idé, och den dialog som uppstår fungerar också som ett fördjupat betraktande av Friedrich-utställningen.
Ann Böttcher och Cecilia Edefalk befinner sig nära förebilden. Den förra med sina minutiösa trädteckningar som kunde vara hämtade från Friedrichs eget skissblock, och den senare med en ryggvänd kvinnofigur som lutar sig ut över ett landskap som är upplöst i gult. Jan Håfström, Håkan Rehnberg och Denise Grünstein replikerar i respektive verk till enskilda Friedrichmålningar. Håfström, som länge har befunnit sig i en diskussion med Friedrich, visar flera verk, varav det bästa är en tolkning av den ikoniska Ishavet, som inte visas på Nationalmuseum. Där Friedrich målning visar en hotande kristallisk massa som kraftfullt har slagit upp ut ytan där is och land nöter mot varandra låter Håfström skärvor av armerat glas ligga instängda i vita lådor - en fin förskjutning som liksom förstorar Friedrichs lilla människa och domesticerar den farliga isen.
Lars Nilson, Sigrid Sandström och Karin Mamma Andersson befinner sig lite längre ifrån och ger oss i stället var sin tolkning på återgivandet av landskap; i tur och ordning ett gigantiskt fotografi som visar en dränkt björkskog, en storslagen målad bergsvy som samtidigt är ett uppbrutet collage som visar hav, och fyra landskap som betraktar med en arkaisk och samtidigt paradoxalt samtida ton. Romantikens konst känns ofta hjälplöst föråldrad och täckt av musealt damm, men som Friedrich - åtta samtida kommentarer visar: vi söker fortfarande det sublima, låt vara lätt omtolkat. Där 1800-talsmänniskan ville ha svävande eteriska antydningar om högre makter vill vi i dag hitta något mindre och konkretare som kryper in under huden.

Månsken, romantik och samtid

Nationalmuseum visar den romantiska giganten Caspar David Friedrich och skrapar dammet av vår längtan efter det sublima, konstaterar Sebastian Johans.