Människan som emigrant i världen

Emigranter, dvs utvandrare, kallar de båda fotokonstnärerna Chrysostomos Kotsinas och Vasilis Theodorou sin gemensamma utställning som sedan några veckor visas på Uppsala konstmuseum. Emigranter, inte immigranter. Det är alltså inte i egenskap av "invandrare" i den svenska bildkulturen de exponerar sina inbördes mycket väsensskilda utställningar. Utgångspunkten är i stället det egna ursprunget, Grekland, varifrån de betraktar sig själva som utvandrare i tillvaron och världen.Ordexercisen kan tyckas onödig men är det inte. Det finns nämligen en faktor som förenar dessa båda konstnärer, trots de stora olikheterna i övrigt i bildsyn och avsikt. Hur väletablerade de kan tyckas vara i det svenska konceptet behåller de en utvandrarvinkel på världen och tillvaron. Oavsett om det är en Vietnamdemonstration i 70-talets Stockholm eller en bakgård i 80-talets Berlin de fångar med sin kamera markerar deras synsätt en rörlighet till begrepp som nation, hem och tillhörighet.Denna position ger dem båda en maximal frihet, bäst utnyttjad dock av Vasilis Theodorou, som är den finstilte betraktaren av tillvarons vardagssida av de två. Medan hans medutställare har ett klart politiskt syfte med sina dokumentationer av huvudsakligen vänsterorienterade folkliga politiska uttryck, ser Theodorou komplexiteten och samtidigt de märkliga likheterna mellan skilda miljöer och kulturer som han väljer att förmedla i sin fotografi. Tallinn, gamla Östberlin, Bratislava, Bari eller Korint; överallt är det den oglamorösa vardagen som blir sedd och förmedlad med en undertext som likaväl kan läsas i politiska som humanistiska termer. Vasilis Theodorou är en mästare i lågmäld iakttagelseförmåga, en bildpoet som vet att finna de bärande detaljer som berättar den historia han vill berätta. Vad handlar den om? Kanske om människan och hennes liv, i Grekland, i Stockholm, överallt.Vasilis Theodorou är en klarsynt och lyhörd guide i vårt nyss svunna 80- och 90-tal, med honom reser jag som betraktare till min egen gårdag, vare sig den utspelade sig på S-bahn i Berlin en decemberdag eller den dateras till en sommar på Peloponnesos. Jag minns skärgårdsbåtarna vid Strömmen i Stockholm en decembermorgon och kan känna stanken från den smutsiga toaletten i före detta Jugoslavien. Hans fotografi har en närvaro som förflyttar mig, betraktaren, till platser och tillstånd i vilka jag aldrig varit. Allt mänskligt ryms i Theodorous subjektiva bilder: barnen, bakgårdarna, gatorna, husen. Och till sist moderns skor, ömsint fångade i bild som ett kärleksfullt minnesporträtt. Det är storartat i all sin varsamma tystnad.Chrysostomos Kotsinas bilder är annorlunda, starka i uttrycket, mer explicita, inte propagandistiska men med en tveklös riktning: se här, så demonstrerar vi mot förtryck och för frihet. Mot USA i Vietnam, men kanske framför allt mot den junta som under några år våldtog fotografens hemland. Starka, övertygande bilder, som dock inte avkräver mig som betraktare någon trosbekännelse. Kotsinas nöjer sig med att räcka fram sin bild av det sena 1900-talet, så som han fångat det med sin kamera. Jag tittar gärna och länge, men till sist återvänder jag ännu en gång till Theodorous bildsvit, som med sin rika variation har den viktigaste historien att berätta: den om emigranten människan.