Den offentliga historien är skriven av, om och för mannen som självklar norm. Konsthistorien är inget undantag - de kvinnor som under århundraden har varit med och skapad det som blivit historien har regelmässigt förtigits - och konsten i förmodern tid berättar i huvudsak en historia som tillhör de välbesuttna männen, det vill säga överklassen.
Trots att vi gång på gång får bekräftelser på att den manliga normen fortsätter att råda har det hänt en del och i dag är vi åtminstone medvetna om problemet. Att konsthistorien betraktar genom en manlig blick är ett i det närmaste helt accepterat påstående och vi har sett åtskilliga utställningar som dels har preciserat denna blick i relation till ett kvinnligt subjekt och dels har agerat motvikt och exempelvis lyft fram glömda kvinnliga konstnärskap och så vidare.
Utställningen Mannen - bilden av mannen i konsten griper problematiken ur en annan, och kanske mer uppenbar och därför inte lika vanlig, synvinkel och ställer frågan: hur har mannen som skrivit historien sett på sig själv? Uppsala konstmuseum har i samarbete med konstvetaren Patrik Steorn, som har doktorerat i ämnet, kastat sig över temat med de egna samlingarna - och universitetets - som uppgiftens naturliga begränsning. Det är ett bra initiativ, inte minst för att den mansdominans som finns på bägge sidor av duken sällan uppmärksammas just så här, i ett sammanhang som tydligt visar att det som konstituerar kön är skapat och föränderligt också när det handlar om maskulinitet. Att vandra omkring bland utställningens 46 verk, som sträcker sig över en period om fem sekel, gör det utomordentligt tydligt att den testosteronstinna historien inte är fylld av maskulinitet i singular, utan av maskuliniteter - ett av utställningens färskaste verk, finska Elina Merenmies Explosion från 2005, bekräftar genom en bild där bläcket, teckningens grundförutsättning, med våldsam kraft tränger ut ur ett mansansikte.
Den nakna mannen är ett motiv som återkommer i flera verk och självfallet färdas och förändras skönhetsidealen också genom bilder på män. Normens ramar erbjuder också en möjlighet att överskrida gränserna, och många av de modellstudier som studerande konstnärer genom historien har förkovrat sig genom har erbjudit ett tillfälle att uttrycka begär som uttalade i samhället inte hade accepterats. Hans Dahls blyertsteckning Kämpande nakna män, från 1919, är ett fint exempel på hur lika varandra homosocialitet och åtrå ofta är.
Bilden av mannen var också länge ett maktmedel av rang. Innan fotografiet var ju bilden i sig en svåröverkomlig dyrgrip och bara att posera för en konstnär ett slags adelsmärke. Brukspatroner, lagmän, professorer och präster - alla stolta och klädda i sin tids maktskrud, vilket i olika tider kan betyda olika saker. Det är intressant att följa maktens olika kläder. Från sprättigt, dyrt och androgynt 1700-tal till vår tid, som tydligt markeras genom två 1940-talsverk av Gusten Widerbäck. Pannåerna har suttit i en klädaffär och slår fast att det är nyanserna, inte nödvändigtvis den fallocentriska slipsen, som gör mannen.
Alla verk känns knappast som klockrena exempel och i det svenska 1900-talet har vi flera mansskildrare som uppenbarligen inte finns att tillgå i sammanhanget. Men trots att utställningen belyser några av de brister som finns i Uppsala konstmuseums samling är det också roligt att hitta några guldkorn. Uppsalakonstnären C Göran Karlsson återkommer exempelvis både som konstnär och porträtterat objekt. I Några bilder från fängelset S:t Quentin i Kalifornien följer han vardagen i en hård stereotypt manlig miljö som starkt kontrasterar mot Jonas Englunds samtida porträtt, där C Göran Karlson själv vandrar runt på en somrig åker med pipan i handen och solen lekande i ett ostyrigt långt hår. Fri, lycklig och i opposition mot den strikta mansbild som var hans föräldragenerations ideal. Men som Patrik Steorn påpekar i en utmärkt katalogtext, också outsidern och antihjälten är ett manlighetsideal.
Den våldsamma mannen, den okända och mystiskt lockande fadern, festprissen, den allvarliga romantikern, vardagsmannen, gruvarbetaren, bagaren, åldringen, cowboyen. De är alla med. Det regnar män på Uppsala konstmuseum och om med tanke på de ramar som utställningen har arbetat med skulle jag nästan vara beredd att följa upp med åtminstone ett litet halleluja.