Mångsidig konserthussmyckare
Hennes suggestiva animerade videoinstallationer blir alltmer eftertraktade på den svenska och internationella konstscenen. Men just nu upptas den största delen av Katarina Löfströms tid av arbetet med den konstnärliga gestaltningen av Uppsala konsert- och kongresshus.
Kommer Musikens hus att se ut så här?
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Konstnären Katarina Löfström är inte Uppsalabo men står i beredskap att ta sig in i stadens allmänna medvetande. Genom sitt uppdrag att konstnärligt gestalta det omdebatterade huset kommer hon, eller hennes konst, att bli föremål för många åsikter.
Katarina Löfströms ateljé ligger i utkanten av Södermalm i Stockholm, alldeles intill Solidaritetsrörelsens hus och Barnängens herrgård. Hennes arbetslokal uppfyller inte den romantiserade bilden av konstnärens verkstad. Det är förvisso ljust, men i stället för rymd och färgfläckar består inventarierna i det lilla rummet av en kakelugn, lite planritningar och en laptop.
Rummet är trångt och vi sätter oss i stället i en stor och osannolikt grön innergård, samma gård som utgör scen i Anders Fogelströms första Stockholmsroman.
Snart skisspresentation
Om någon månad ska Katarina Löfström presentera sina första skisser av konserthusets konstnärliga gestaltning, och just nu är hon inne i en mycket intensiv arbetsperiod. I det här stadiet går en stor del av arbetet ut på att hålla kontakt med arkitekterna på Henning Larsen Tengstue, den danska arkitektbyrån bakom konserthuset, och logistiska uträkningar. Jobbet är stort, och en spännande utmaning.
- Personligen gillar jag arkitektens byggnad, jag tror att Uppsalaborna kommer att bli stolta. Och jag jobbar ju med ljud och bild som utgångspunkt, så för mig är det en ynnest att jobba med ett hus som ska handla om ljud, säger Katarina Löfström.
Det är lite för tidigt att säga hur hennes gestaltning kommer att te sig när huset väl är klart. Det som är möjligt att göra i dag är egentligen bara att dra upp de stora linjerna, finjusteringarna ligger flera år framåt i tiden. För en konstnär är det ovanligt att vara involverad så tidigt i en byggnadsprocess, att ha möjlighet att se byggnadskroppen växa fram och redan på förhand kunna ta del av inredningsmaterial och annat som konsten ska korrespondera med.
Då vill jag använda tillfället till att spegla vad huset är till för. Det är till för ljud och musik, och det kommer det jag bidrar med att visa, men också människorna och staden utanför kommer att synas. Det är intressant med ett hus som ska vara så plastiskt och spänna från kongresser till hiphop och klassiska konserter.
Svår att genrebestämma
Det är anmärkningsvärt svårt att genrebestämma Katarina Löfströms konst.
Hon är skulptör i grunden men arbetar oftast med videoinstallationer där bild och musik eller ljudkollage möts i ett samspel som varken placerar ljudet framom bilden, eller tvärtom. Om något ställs i centrum är det snarast betraktarens perception. Ändå är musiken mycket viktig.
Jag kan inte spela något instrument, så det här är mitt sätt att förhålla mig till musiken. Man kan ju säga att musiken är den ultimata abstrakta konsten, något man kan ta till sitt hjärta utan att analysera och förstå. Jag förhåller mig till ljudet via bilden, och till bilden via ljudets tidsaxel. Bilden blir inte statisk när man lägger till en tidsaxel.
De animerade videobilderna är upplösta i färgfält som kunde stå i nära relation till ett klassiskt modernistiskt måleri. Men genom sin intima kontakt med ljudet känns bilderna ändå helt fria från den måleriska traditionens alla givna förväntningar och hierarkier. Och själv poängterar hon att videokonsten varken är nonfigurativ eller helt abstrakt.
Jag tar alltid något konkret, en soluppgång eller något, och så abstraherar jag det för att hitta minsta gemensamma nämnare, hitta essensen.
Madonnas Ray of Light
Katarina Löfströms konst har ett brett anslag och tar intryck också från det populärkulturella fältet. Vid sidan av sin verksamhet som konstnär har hon tidigare arbetat tillsammans med musikvideoregissören Jonas Åkerlund, bland annat
som kreativ assistent och manusförfattare. Arbetet med uppmärksammade videor som Madonnas Ray of light, Prodigys Smack my bitch up och Cardigans My favourite game är lärorika erfarenheter.
Det var en superbra skola. Jag har ju gått Konstfack och först tänkte jag att man som konstnär inte får hålla på med reklam, men så ändrade jag mig, för vad är en bättre skola än verkliga livet.
Förmodligen video
Gestaltningen av Uppsala konserthus kommer förmodligen tekniskt sett att vara relativt avancerad. Kanske en eller flera videoinstallationer, kanske någonting interaktivt där konserthusets besökare direkt eller indirekt påverkar konsten med sin närvaro. Men det kommer inte att kräva mer av betraktaren än denne själv är villig att satsa i form av tid och tankekraft.
Jag vill inte att det ska vara något elitistiskt som måste analyseras för att förstås, jag vill skapa en vila som fyller ett meditativt syfte.
Jag vill inte tillföra information, jag vill skapa en paus i informationsflödet.