Mångfald i konstlandskapet

Uppsalas konstgallerier bjuder just nu ett rikt varierat utbud med ett par höjdpunkter. Utöver de tidigare recenserade utställningnarna på Teatergalleriet och Galleri Strömbom visar även Konstfrämjandet den här gången skulptur.Det är Uppsalakonstnären Lena Kriström som ställer ut ett antal objekt i fransk kalksten, genomgående ansikten och huvuden uthuggna ur det kraftfulla, vackra materialet och försedda med mer eller mindre fantasifulla titlarSkicklig bildhuggareKriström är en skicklig bildhuggare i en klassisk tradition där flera förebilder skymtar. Svagheten är hennes tendens till upprepning; titlarna tycks ibland få ersätta en varierad gestaltning. Den här gången har hon dessutom sällskap i utställningen av sin syster AnnaKarin Kriström, vars små poem exponeras bakom plexiglas och inskrivna i enkla linjeteckningar. Även här finns tveklöst ambition och idéer, men resultatet är mer illustrerande än gestaltande.Dekorativa ränderIllustrativt och dekorativt är det också hos Galleri 1 där Eva Björkman visar prov på variationsrikedom och fantasifullhet i sin lek med linjer, prickar, färger och material. Utställningen är anspråklös också i sin titel, ... och prickar, och påstår inte mer än vad det är: just en konstnärs uppvisning av hur de enklaste grundformer och färger kan brukas för en stunds kreativ lek och underhållning.Därutöver inte mycket att fundera över, mest en lättsam fröjd för ögat.Desto mer komplex är Helena Laukkanens från telefonklotter utgående piktur, så som de växer till form och volym, tomrum och massa, positiv och negativ form i hennes utställning i Galleri 2 på Kungsängsgatan 23, alldeles intill Konstfrämjandet. I ett av utställningsrummen har konstnären installerat ett enkelt telefonbord med telefon, katalog, tidningar och minneslappar i nära anslutning. Och precis som vi alla gör när telefonsamtalen tenderar att bli långa har hon klottrat: först på papperet, så på tidningen och så småningom fyllt både telefon, bord och katalog med sina finstilta teckningar.Rikt varieratDet är just dessa mönster som sedan varieras och förvandlas i en rikt orkestrerad utställning där cirkeln är grundformen, skapad av såväl det intrikata linjespelet i "klottret" som av tomrummet. Något har blivit tredimensionella objekt i rummet, annat formstudier på väggen; vilken form Laukkanen än väljer skapar hon det komplexa spel mellan motsatser som gör hennes konst så spännande och vital. Här lämnas utrymme för besökarens hela arsenal av associationer. Konstnären bjuder på grundmaterialet.Inte minst imponerar Laukkanens utställning genom den relativt ovanliga kombinationen av idémässig grund och hantverksskicklighet i utförandet. Det som kunde ha blivit ytligt illusterande dekorativism har genom förankringen i ett konceptuellt tänkande i stället blivit en mångfasetterad utställning, där abstraktioner och konkreta formuleringar utgör två sidor av samma mynt.LivsberättelseTill Stina Wollters starkt föreställande, narrativa måleri hos Galleri Linné kan steget tyckas mycket långt och är det naturligtvis också. Men gemensamt för de båda konstnärerna är en medveten vilja, oavsett vilka uttrycksmedel man valt. Stina Wollter är således berättaren, som i ett starkt symbolladdat, stundtals mycket personligt på gränsen till privat måleri visar upp tablåer ur sitt liv. Det är bilder präglade av gemenskap, men också av saknad och vemod.Framför allt är det en glädje att kunna konstatera hur Wollters måleri radikalt utvecklats för varje ny utställning och nu står på tröskeln till den stora frihet där kunskap och redskap kan utnyttjas utan hämmande krav på korrekthet. Målningar som Syster och Sväva med innehåll, utförda på plexiglas med flerdimensionella effekter, är verk som visar en utveckling i den riktningen. Inte minst ger utställningen klara besked om vilken skicklig tecknare Stina Wollter är; grunden till hennes formstarka måleri är denna insikt om linjens egna kvaliteter.