Måleri med stark självkänsla

Det sjungande trädet, Isaac Grünewalds berömda målning från 1915, där färgerna "vrålar" för att citera konstnärens eget omdöme om läraren Matisses konst — den målningen finns inte med i Bror Hjorths hus vinterutställning. Men väl mycket annat av den konstnär som kom att uppfattas som det moderna genombrottets man framför andra i Sverige.Till Paris och Matisses skola for han 1908 och blev kvar till 1911, år som blev avgörande för den unge målaren med det stora självförtroendet och den dominerande ledaregenskapen. När det var som allra bäst bestod halva Matisses elevgrupp av skandinaver, bland dem också hon som skulle bli Grünewalds hustru och mor till sonen Iván, Sigrid Hjertén. Hon — som i eftervärldens mer nyktra bedömning kommit att uppfattas som den största konstnären av dem båda — fick sin utställning i huset häromåret.Estetiskt välhängdNu är det alltså makens och i någon mån sonen Iváns tur, och som vanligt när det är Bror Hjorths hus och dess intendent Küllike Montgomery som arrangerat en utställning har den blivit i detalj genomtänkt och både pedagogiskt och estetiskt mycket välhängd.Det första som möter besökaren i huset på Norbyvägen är ett av Isaac Grünewalds många självporträtt, målat 1915 och på många sätt symtomatiskt både för konstnärens självbild och hans Matisseska lärdomar. Det är en skön dandy som här avbildats i profil med den karaktäristiska näsan, de stora, själfulla ögonen och i pannan de mest förföriska lockar. Men det är också en målning där konstnären tillämpar vad han lärt om färgens och formens frihet i Paris, långt från Konstnärsförbundets ofta brunmurriga och konventionella stil.Mästarens lärdomarDet finns många sådana exempel i utställningen på hur Isaac visste att tillägna sig mästarens lärdomar och sedan tillämpa dem på sitt eget sätt med sitt eget temperament som raster och filter. Till 1911 har man daterat målningen I skuggan, ett ömsint porträtt av Sigrid men också ett exempel på Grünewalds okonventionella sätt att arbeta med perspektiv och bildkomposition.Några målningar där spåren av Cézanne är tydliga ingår också i utställningen, liksom en underbar teckning av konstnären tillsammans med sin vän författaren Pär Lagerkvist, stöttande varandra på väg hem efter — får man förmoda — en glad fest. Grünewald och Lagerkvist var ju centralgestalter i den tidiga svenska modernismen. 1913 utkom Pär Lagerkvists skrift Ordkonst och bildkonst, och samma år utgavs den skrift som fick en avgörande betydelse för svensk modernism, kritikern August Brunius Färg och Form, försedd med ett omslag av Isaac Grünewald.Året innan målade Isaac Grünewald ännu ett berömt självporträtt, denna gång i uniform, där skönanden åter tar gestalt. Också senare självporträtt finns representerade i utställningen, liksom det berömda dubbelporträttet av Gertrud Stein och Alice B Toklas — en studie i relationer och makt där Gertrud Stein är den självklara medelpunkten och centralgestalten i ett mycket säreget förhållande.Mycket annat finns också att nämna om den här välgjorda utställningen där det tveklöst och med all tydlighet framgår vilkens hyvens målare Isaac Grünewald faktiskt var. Inte ägde han samma subtila känsla för färgernas valörer och undertoner som hustrun Sigrid, och inte var han så stor som han möjligen själv såg sig. Men hans plats i det moderna genombrottet i svensk konst är odiskutabel, och Bror Hjorths hus utställning en välkommen möjlighet att återknyta bekantskapen med hans verk. Den storartade målningen Liggande naken marockanska från 1920-talets slut må tjäna som exempel på det mästerskap han tillägnade sig i fråga om färg, form och komposition.Märkligt dystra målningarOch hur var det då med sonen Iván? Jo, han förekommer i ett par målningar, bland annat i akvarellen Iván och dockteatern från 1918—1919, dvs då han var i sjuårsåldern. Dessutom skymtar han i den film om Isaac Grünewald som visas i utställningen, på väg någonstans tillsammans med sina föräldrar, vars händer han håller.Och så har Iván Grünewald också fått sin egen utställning i utställningen, nämligen några av sina märkligt dystra, lite stela målningar i återhållen, gråsvart färgskala. De verken finns exponerade i teckningsrummet i Bror Hjorths hus, beläget innanför ateljén där Hjorths egen färg "vrålar" minst lika övertygande som vintergästen Isaac Grünewalds.