Fotopolymer Àr en rolig grafisk teknik, som bÄde blickar bakÄt i tryckkonstens historia och har hittat en samtida konstnÀrlig form. Den Àr ocksÄ mÄngsidig och anvÀnds ofta inom förpackningsindustrin, lika gÀrna som i ett konstsammanhang. Men den Àr inte sÀrskilt enkel. Dels för att den krÀver mÄnga steg i sin arbetsprocess. Dels för att möjligheterna tekniken erbjuder nÀstan Àr oÀndliga, vilket innebÀr att den begrÀnsning som ofta Àr grafikens motor försvinner till förmÄn för ett obehagligt svullande i exempelvis fotografiska förlagor. PÄ galleri Strömbom visas just nu tvÄ konstnÀrer som emellertid behÀrskar tekniken fullt ut frÄn lite olika utgÄngspunkter. Alexandra Kern skapar först bilder som sedan överförs till tryckplÄten, medan Jenny Olsson mer direkt utgÄr frÄn fotografier. I sin gemensamma utstÀllning fokuserar bÄda tvÄ pÄ skog och vÀxtlighet, men arbetar med olika, om Àn samstÀmmiga, uttryck.
En grönblÄ ton dominerar rummet och gör att presentationen kÀnns vÀldigt sammanhÄllen, trots att det egentligen trÀngs nÀrmare tjugo bilder i det lilla rummet. Alexandra Kerns mer abstrakta vÀxtlighet verkar ha ett döljande eller skyddande Àrende dÀr den breder ut sig över de vita pappersarken som en snabbvÀxande organisk massa, ofta i anslutning till undflyende objekt som skulle kunna vara nakna byggnadsstrukturer eller liknande lÀmningar som antyder en mÀnsklig ambition som inte har uppfyllts alternativt mött sin ruinering. Motivet skulle ocksÄ kunna antyda en vildmarksutopi eller bara den dÀr vÀrldsfrÄnvÀnda kÀnslan av att ligga i grÀset och titta upp pÄ himlen genom en vÀldig trÀdkrona. En snygg och tajt bildserie.
VĂ€l sammanhĂ„llen Ă€r ocksĂ„ Jenny Olssons dimmiga skogar, som har ett drag som pĂ„minner om filmskaparen David Lynchs förkĂ€rlek för mörka vĂ€gar â det vill sĂ€ga det vardagliga som en portal till nĂ„got svĂ„rgripbart och mystiskt. Olsson lyckas sina direkta fotografiska förlagor till trots hĂ„lla uttrycket tillrĂ€ckligt samlat för att bilderna inte ska ha en biton av att det tekniska spĂ„ngat Ă€r överkurs och att de kunde ha stannat som ordinĂ€ra fotografier. Det lĂ„ter kanske som en sjĂ€lvklarhet, men nĂ€r det handlar om fotobaserad grafik förblir Ă„tminstone jag ofta frĂ„gande om varför bilderna inte bara kan fĂ„ vara fotografier. HĂ€r tillför formatet nĂ„got, och en av orsakerna Ă€r förmodligen att konstnĂ€ren inte har anvĂ€nt för mĂ„nga effekter. OcksĂ„ motivet i sig, den mytiskt dimhöljda skogen som betraktaren liksom fĂ„r panorera förbi Ă€r ett farligt motiv som ofta stannar pĂ„ en nivĂ„ av klichĂ©er och bĂ€ttre intention Ă€n utförande. Men Olsson klarar balansen. Kanske för att hon varken motar eller förstĂ€rker den lite romantiska underton som skogsmotiv ofta har i sig sjĂ€lva.
Alexandra Kern och Jenny Olsson bjuder helt klart en lyckad skogspromenad.