Lokal konsthistoria lyfts fram

Uppsala konstmuseum firar jul genom att lyfta fram den lokala konsthistorien och Mathilde Wigert-Österlund (1873-1943), och som så ofta när det handlar om kvinnliga konstnärer är ansatsen lovvärd. Det finns ett solklart egenvärde i att tröska igenom konsthistorien och peka på alla kvinnor som borde ha tagit mera plats än de faktiskt gjort. Kvotering är i stort sett alltid bra, också om den är retroaktiv. Och Mathilde Wigert-Österlund förtjänar att bli ihågkommen, i varje fall lika mycket som vännen och kollegan Gusten Widerbäck och andra Upplandskonstnärer som kanske inte känns drabbande aktuella, men som ändå fyller en funktion genom faktiskt vara en länk i den historia som har tagit oss fram till i dag.

Och kanske är Mathilde Wigert-Österlund mer angelägen än så. I hennes tidiga bilder sipprar en naturnära nationalromantik och under de decennier som följde det förra sekelskiftet rör hon sig långsamt mot något aningen med expressionistiskt. Hela tiden med en smak för ett långsamt och stilla betraktande och en ganska dov men paradoxalt sprittande färgskala. Det syns att konstnären höll sig uppdaterad om vad som skedde i konstlivets metropoler på kontinenten och nästan omärkligt infogade den ena influensen efter den andra i sitt arbete. Men några få undantag höll sig Mathilde Wigert-Österlund till en rätt beskedlig motivkrets. Det är i färgen hon uttrycker sig och redan de tidiga landskapsmålningarna är det tydligt att hon talar genom sin färg.

Framåt 1920-talet drabbades Mathilde Wigert-Österlund av schizofreni och var tidvis inlagd på sjukhus, och det är givetvis frestande att läsa hennes konst utifrån hennes sjukdom - något som i sig ofta kan leda till ett för enkelt och övertydligt betraktande. Men ändå. I en allvarlig grå nyans som möter en vit fläck - kanske som en ljusdager på en fasad - finns ändå ett självklart medvetande om att livet inte alltid blir som man förväntar sig och att skuggsidorna också måste tas i beaktande. I en målning som Båtbygget från 1917 skildras ett varv och den byggställning som håller uppe en stor fartygskropp i blivande kliver fram som konstnärens fokuseringspunkt, på en gång ett stöd som håller upp och ett förvirrande virrvarr av bräder som är snudd på omöjligt att forcera. Precis som jaget både utgör individens möjlighet och begränsning.

Landskap, grönska, byggnader och kyrkointeriörer återkommer ständigt hos Wigert-Österlund. Oftast är miljöerna folktomma. Kanske för att människan bättre kan förstås genom det som omger henne än genom henne själv. Eller också för att porträtt och människobilder helt enkelt inte intresserade konstnären. Det stora undantaget är Pappersblomman och fotografen, där fotografen Gunnar Sundgren återges med en väldigt påtaglig, nästan påträngande, närvaro. Gunnar Sundgrens levnadsöde har många gemensamma hållpunkter med Mathilde Wigert-Österlunds och det är lockande att ta målningen som ett övertygande bevis på en sällsynt själsfrändskap.

En del av utställningen vigs självfallet åt Den svarta kalken, det textilkonstverk Mathilde Wigert skänkte till Uppsala domkyrka 1931, som är svår att betrakta som något annat än en sammanfattning av hela hennes konstnärliga gärning. Den enkla kalkformationen är centralt placerad och omgiven av en guldglänsande lapptäcksmosaik och bonaden vibrerar av all den känsla för färg och det underliggande krig mellan mörker och ljus som man bara ser spåren av i konstnärens måleri. Den svarta kalken, och faktiskt den något äldre målade förlagan Den vita kalken, ger uttryck för en besatthet - av livet, av formen, av färgen, av döden, av hoppet - som hör till en av de mest återkommande dragen i det som brukar få status som riktigt bra konst.

Lokal konsthistoria lyfts fram

Mathilde Wigert-Österlund är en del ljummen lokalhistoria och en del brinnande besatthet, konstaterar Sebastian Johans som har sett en utställning på Uppsala konst­museum.

Mathilde Wigert-Österlund är en del ljummen lokalhistoria och en del brinnande besatthet, konstaterar Sebastian Johans som har sett en utställning på Uppsala konstmuseum.