Livet i en hängmatta

Fyra färgglada hängmattor breder ut sig i en av salarna hos Magasin 3 som inleder vårens program med en separatutställning av den brasilianska konstnären Maria Nepomuceno, hennes första i Sverige. På golvet mindre skulpturer, de flesta i en amorf, huvudsakligen abstrakt design men med omisskännliga drag av natur i ordets allra vidaste mening.
Maria Nepomuceno är född 1976, utbildad industridesigner och konstnär, bosatt i Rio, där hon är en av konstnären Ernesto Netos adepter och en återkommande utställare i hans galleri. Netos formspråk och motivkrets är också den första association som dyker upp inför mötet med Nepomucenos verk. Alldeles uppenbart delar de kulturhistoriska erfarenheter och sannolikt har den väletablerade Netos estetik också påverkat hans tio år yngre kollega.

Hängmattan, för oss en symbol för lata somrar, lär vara ett frekvent inslag i brasiliansk heminredning, och båda konstnärerna använder sig av detta faktum i sina verk. I hängmattan föds man, där vaggas det lilla barnet till ro, där lever man sitt liv, vilar, sover, mediterar, tänker, umgås älskar och dör. Hängmattan är i metaforisk mening det väldiga universums sköte där hela tillvaron samlas, där individen tas om hand av de eviga spiralformade rörelserna. Nepomuceno använder sig av denna kulturella metafor på ett både intelligent och sensibelt sätt och med en rikedom i variationer och mångfald som gör hennes verk till platser för spännande upptäckter.
Kanske kan man säga att hon i någon mening är det kvinnliga svaret på mästaren Neto, som för övrigt presenterades i en utställning hos Magasin 3 för 10 år sedan. Också Neto har skapat sina hängmattor där han gestaltar kroppen som behållare för mänsklighetens gemensamma historia. Likheterna med några av Nepomucenos verk är påfallande.

Maria Nepomuceno arbetar med mångfärgade rep som sys samman till de mest fantasifulla, lekfulla objekt, alla med spiralen som grundform. Hon trär också skimrande pärlor till långa band som på liknande sätt blir material för hennes skulpturala byggen, som ofta i sin tur formar sig till behållare för väldiga pärlor. Hennes skulpturer blir till ymniga förvaringskärl för det dyrbaraste av allt, livet självt. Jag kommer att tänka på Björn Ranelids ord om att bära sitt barn som "den sista droppen vatten"; Ranelids metafor har i Nepomucenos verk fått en svindlande fysisk gestaltning som sträcker sig över de kulturella och geografiska gränserna på ett fascinerande sätt.

Det hela är mycket kroppsligt. Ur de stora skulpturernas sköten växer falliska former som bildar en lustfylld "växtlighet" som kan läsas som drömska gestaltningar av livets ursprung i själva sexualakten. Och de pärlprydda repen som vecklar ut sig ur skulpturernas kroppar blir till livsviktiga navelsträngar; rörelsen finns där, inbyggd i hela konceptet. Som en evigt vaggande linje mellan liv och död.

Livet i en hängmatta

Hos Maria Nepomuceno är hängmattan både början och slut. Cristina Karlstam har sett en svindlande utställning på Magasin 3.