Linnés like i bild

Hon är långt ifrån den första att fascineras och inspireras av Carl von Linnés lappländska resa. Inte heller kan hennes utställning i Bror Hjorths Hus sägas vara Årets Linnéutställning. Tvärtom har vi denna försommar dränkts i linneana i alla dess färger och former, skriver Cristina Karlstam.

Linnés kofta.

Linnés kofta.

Foto:

Kultur och Nöje2007-06-22 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det unika med konstnären Ingegerd Möller och den hommage till Linné som hon nu visar i Uppsala är hennes djupgående släktskap med den store naturvetenskapsmannen. Det är ett släktskap som inte återfinns i kyrkböcker och medborgarregister, ett släktskap som handlar om attityd, förhållningssätt, kärlek och knivskarp iakttagelseförmåga gentemot naturen. Ingegerd Möller går i närstudier med denna outslitliga natur som i dessa sena dagar anses hotad av människans framfart. Den aspekten saknas inte heller i hennes utställning som avslutas med ett mementum: hotet mot vår jord har i Möllers vävstol förvandlats till en bildväv i rött och svart med estetiska kvaliteter långt utöver plakatkonstens ensidiga vinklingar. Just därför så värdig en konstnär.

Men det mesta är som hos Linné en kärleksfull, dock helt osentimental och mycket saklig undersökning av den sköna flora som täcker våra marker från tidig vår till sen höst. Här finns till och med blodröda örter blommande vid den vintriga tjärnen; den konstnärliga friheten tillåter sådana språng som den strikta vetenskapen inte kan acceptera. Men här finns även små miniatyrakvareller där mossor, slån, lavar och vildrosor får sina porträtt. Och Möllers konstnärskap ger även rum åt poesin i rikt mått.

Här skymtar en glänsande snöleopard i virkat vitt, här finns själve Linnés kofta, ett stycke personifierad natur/kultur av yppersta klass. Verket är som en hel fjällvärld i koncentrat, skimrande av färg, detaljrikt tryfferat med naturens alla små, opretentiösa fragment. Att se den är som att ligga tätt på ett stycke mark med ögonen riktade mot naturens allra minsta beståndsdelar och med känslan av tillhörighet till ett större sammanhang som en extra bonus. Och bakom ett stycke tapet i ett annat verk skymtar Carolus Linneus ansikte, som en påminnelse om vem som är föremål för allt detta kärleksfulla naturstudium.

Visst finns det drag av försonande idyll i Ingegerd Möllers bildvärld, men lika mycket är utmanande och krävande, som den stora målningen I höstgräset, den mäktiga väven Hyllning till Linné och inte minst det trolskt djuplodande verket Urminnestäcke, ett stycke textilkonst där naturens miljontals år bildar en trygghetsmatta för betraktaren att vila i.

I den uppställda vävstolen i trädgården kan besökaren själv lägga in levande blommor i varpen. Och Ingegerd Möller påminner till sist även om kulturens förgänglighet och naturens övermakt när hon i en glasmonter placerar den gamla mossbelupna kofta som är på väg tillbaka till den natur ur vilken den och allt levande kommit.
I anslutning till utställningen publiceras boken Naturens gestaltare, Ingegerd Möller i Linnés marker (Atlantis) med text av Staffan Söderblom och ett rikt bildmaterial med Ingegerd Möllers konst. Bland årets alla Linnéböcker hör denna vackra volym definitivt till de mer omistliga.

I det lilla teckningsrummet innanför Bror Hjorths ateljé visar museet i sommar även en lite mer barnvänlig variant av naturnärhet. Det är sagofiguren Plupp och hans möte med de norrländska vargarna i Inga Borgs klassiska version som här visas upp i akvareller och teckningar.
Konst
Ingegerd Möller
I Linnés marker
Bror Hjorths Hus, tom 9/9