Linnébagateller väl scenograferade

Tecknaren och illustratören Fibben Hald hör efter lång och trogen tjänst till det relativa fåtal vars penna bär ett signum som många direkt kan identifiera eller åtminstone känna igen. Genom illustrationer till dagsverser i Svenska Dagbladet och mängder med barnböcker har Fibben Hald mutat in en trogen skara betraktare.

På Bror Hjorths Hus visas just nu Fibben Halds 70-talsillustrationer till I naturens rike - Linnés liv och verk, skriven av Inga Borg, som i enighet med sin titel presenterar en vy över den store botanikerns hela liv. Och visst bär tuschteckningarna i en återhållsam gråskala Fibbens på något vis lite naivt allvarliga signatur. Det finns ett omsorgsfullt allvar i hans tecknande som man ibland kan sakna hos yngre kolleger. Det återhållsamma anslaget hos tecknaren korresponderar dessutom väldigt fint med den schablonartade bild av Linné som en smått sävlig med skarp man som åtminstone undertecknad går omkring med. Detaljrikedomen och de fina miljöskildringarna från bland annat Linnéträdgården är också en imponerande dokumentation.

Ämnet Linné i sig börjar dock bli rejält tröttsamt vid det här laget. Nästan så att man drar sig för att ha en 100-lapp i fickan. Det är klart att jubilaren ska firas, men hur undviker man som konsument att överdosera? Det är svårt att sovra, och jag skulle heller inte råda någon att börja just här. Bror Hjorths Linnéutställning står sig bra i konkurrensen.
De till formatet små bilderna är placerade på en grön bård som löper längs med väggen, och bilderna har fått sällskap av några körsbärsträd och en låda där besökaren själv kan plantera ett frö. Det sista är en angenäm interaktivitet av enklast tänkbara slag. Det behöver inte vara svårare än så här att konceptualisera en utställning. Bilderna, som strängt taget är trevliga bagateller, får helt klart en extra dimension genom att den miljö de skildrar har dragits ut i rummet. Utställningen riktar sig i första hand till en yngre publik, men också en äldre har behållning av det som bjuds. Själv blev jag till och med så inspirerad att jag planterade en avocadokärna när jag kom hem.
Och efter att ha sett den snabba sammanfattningen av Herr Gröns liv och verk kan man lämpligen fortsätta sin gallerirunda med en lite mer samtida retrospektiv på Galleri 1, där Eva Källander sammanfattar sin gärning så här långt under den smått fyndiga rubriken Rea - Retrospektivt Avsked eller RestArt.

Källander visar verk från de senaste 20 åren, och det verkar inte har rått någon brist på aktivitet att döma av hur mycket som finns inträngt i det lilla galleriet. Måleri, fotografi, grafik och tygtryck, både på rulle och på ram, samt lite annat konsthantverk finns presenterat.
Kvaliteten på arbetena varierar ganska kraftigt. I synnerhet trycken där Källander gärna jobbar i lager på lager i en jakt efter ett på samma gång spontant och kontrollerat uttryck. Ibland fungerar det, ibland inte. Personligen föredrar jag Källanders fotografier, som helt klart har samma nyfikna utgångspunkt som övriga verk, men som har ett lite mer lugnt och strukturerat tempo i sitt betraktande av diverse detaljer som ofta är hämtade från mänskliga miljöer stadda i förfall. Fotografierna presenteras i serier där samma motiv återkommer ur olika perspektiv, vilket ger ett intryck av uppriktigt sökande. Det ska också sägas att den opretentiösa presentationen fungerar bra på galleriet, trots att det är knökfullt. Men det är ju ändå rea det handlar om.

På Galleri Linné är det för närvarande också ganska trångt, men där saknas loppiskänslan, och Dorina Mocans målningar och Christer Lönngrens stenskulpturer får samexistera på ganska otacksamma premisser. Hela tillställningen ger ett lite ostadigt intryck, men det finns kvaliteter i de bägge konstnärernas verk, och i synnerhet de som är förtjusta i dekorativ skulptur och skirt mytologiserande måleri lär bli nöjda.

Linnébagateller väl scenograferade

Trots att 300-årskalaset står en upp i halsen är Fibben Halds bilder av Linnés liv ett ganska behagligt möte, konstaterar Sebastian Johans.