Lena Cronqvist med nya ögon

Hur organiserar man en utställning över ett välkänt och älskat konstnärskap utan att det känns som upprepning och dejà vu? Som alltid handlar det om konsten att välja och välja bort, att fokusera och rytmisera, analysera och föreslå en läsart.Mårten Castenfors, tidigare konstkritiker i Svenska Dagbladet och numera frilansande curator, kan sina saker. Nyligen presenterade han en genomarbetad mitt i karriären-utställning med Anders Widoff på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Nu har han för Bror Hjorths hus räkning gjort en Lena Cronqvist-utställning som på ett nästan omärkligt sätt lyckas förmedla på en gång igenkännandets och överraskningens välbehag.Lena Cronqvist hör till de konstnärer som är ett begrepp för de allra flesta, även dem som annars inte intresserar sig aktivt för konst. Hennes narrativa , ofta utlämnande personliga måleri tycks gripbart och begripligt för alla, åtminstone om man stannar vid den beskrivande ytan. Dramatiska skeden i konstnärens eget liv har avsatt starka bilder som, utan att vara privata, hämtat näring ur de egna upplevelserna och sedan transformerat dessa till allmänmänskliga erfarenheter. Psykisk ohälsa, närståendes bortgång är sådana ämnesområden som förvaltats i hennes konstnärskap, huvudsakligen i måleriet.Att Lena Cronqvists produktion rymmer mer än detta i och för sig intressanta är välbekant. Inte minst har hon i ett till synes explicit bildspråk i såväl måleri som skulptur använt den lilla flickgestalten i iscensättningar som kan tolkas i både feministiska, existentiella och psykologiska termer. Den utställning som nu visas i Bror Hjorths hus (vars utställningsrum ännu en gång visar sig vara flexibelt och väl lämpat för skilda uttryck) rymmer alla dessa aspekter på hennes konstnärskap, trots det relativt begränsade omfånget.Kraftcentrum i utställningen är ett självporträtt från 2003 där konstnären står framför ett tomt bord. Bilden hålls i röd-violetta toner och jag läser den som gestaltningen av en ny startpunkt, en ny inriktning som blivit nödvändig efter maken Göran Tunströms bortgång. Denna traumatiska upplevelse har Cronqvist tidigare gestaltat i liknande bilder, där självporträttet också varit formen och bordet använts för såväl tomma ark som märkliga bilder av den döde. Nu kan titeln Självporträtt tolkas i dubbel mening: konstnärens nya identitet som ensamstående leder till delvis nya bilder. I Bror Hjorths hus är det främst en serie teckningar från Bangkok, där Cronqvist framträder som en individfokuserad genrekonstnär i snabba impressioner. Men också skulpturalt finns tecken på en viss nyorientering, främst i små terrakottaskulpturer av den bekanta flickgestalten, nu insatta i isolerande glaskupor. Tillsammans med några terrakottaskulpturer av flickhuvuden och engrupp små flickskulpturer i samma material, placerade i en sandlåda, ger dessa verk nya och fördjupade dimensioner åt en välkänt Cronqvistsymbol.I trädgården har konstnären placerat tre av sina bronsskulpturer i naturlig storlek, också här flickor i skilda positioner mellan vila, uppmärksamhet och meditativ stillhet. Det är märkligt att se hur väl dessa verk smälter in i den Bror Hjorthska miljön, och ännu en gång kan man konstatera att arvet från mästaren på Norbyvägen lever vidare hos många av dagens konstnärer, förvaltat på ständigt nya sätt.I Sveriges Allmänna konstförenings årsbok 2003, redigerad av Mårten Castenfors och med texter även av poeterna Eva Runefelt och Eva Ström, är just det ovan nämnda självporträttet anfang till hela framställningen av ett av svensk konsts allra främsta konstnärskap. Och utställningen i Bror Hjorths hus anknyter till denna framställning och är ett utomordentligt välkomponerat koncentrat av några av de väsentligaste dragen i Lena Cronqvists verk.