Lena Cronqvist gästar Bror Hjorths hus
Jag ska försöka släppa mina flickor, säger Lena Cronqvist, som fyller Bror Hjorths Hus med skulpturer och målningar i sommar och öppnar sin utställning i dag. Men flickorna vill inte släppa taget om konstnären.
Terrakottaflickorna väntar på sanden de ska stå i under sommarens utställning i Bror Hjorths hus.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- När jag försöker göra något annat blir det stopp. Jag har ingen fantasi! Så jag måste kanske gå tillbaka till dem, säger hon.
Det har hänt något med flickorna. Från att under 1970- och 80-talet ha sett ut att vara hotade och utsatta, har de under 90-talet gjort revolt mot vuxenvärlden och förväntningarna på hur småflickor ska vara.
I en stark och röd målning på ena fondväggen i Bror Hjorths Hus har två små beslutsamma flickor ett tydligt övertag över en vuxen kvinna och man i dockstorlek, kanske föräldrarna, som ligger hjälplösa på ett bord.
Tolkningen får betraktaren göra. För när man frågar Lena Cronqvist om vad som ligger bakom bilden, säger hon att det vill hon inte kommentera.
— Visst finns jag i någon bemärkelse i mina bilder, och visst har jag en syster, men jag hittar också på hela tiden. Historier.
Ingen dagbok eller självbiografi, även om biografiska inslag alltså är beståndsdelar likaväl som färgen, tavelduken, rummet som tavlan hänger i - och tankarna som väcks hos betraktaren.
— Jag höll på mycket med flickorna på 90-talet, men så dog Göran och då målade jag det en period, och sedan har jag arbetat med självporträtt.
En bearbetning av sorgen och ett försök att hitta dig själv. Är det så?
— Jadå.
Ett stort självporträtt från 2003 bjuder utställningen på. En allvarsam Lena Cronqvist med händerna dolda under något, som skulle kunna vara ett bord, övervakar en hoper små terrakottafigurer i en sandlåda tvärs över golvet.
Några av de små skulpturerna har blivit bronser i mer än naturlig barnstorlek och står utställda i trädgården. Terrakottafolket signalerar nyfikenhet, avvaktan (på bus?), meditation.
Går man vidare in i utställningslokalen, kan man känna med handen att det är riktigt vatten som små bronsflickor står i, hon som kysser svanen till exempel, en cronqvistsk Leda på väg att uppleva — sin sexualitet?
På väggen hänger helt andra motiv, blyertsteckningar av figurer på marknaderna i Bangkok, som inte visats tidigare.
— Jag har varit i Bangkok sammantaget flera månader i vintras för att gjuta bronsskulpturerna. Lediga dagar gick jag på marknaderna och tecknade, förklarar Lena Cronqvist.
Thailändska bilder, men utan anknytning till tsunamin, bara vardagsmänniskor i vardagsliv, visar ögonblicksstudierna i blyerts.
Lena Cronqvist bor dels på Koster dels i Stockholm. Då och då har hon målat vackra skärgårdsbilder utan det bakomliggande hot, som verkar stråla ut från många barn-och familjebilder. En period, efter en förlossningspsykos i början av 1970-talet, målade hon naturalistiska bilder av mossor:
— Jag plockade mossa med mig till London och stenar med mig till Värmland. Och målade en hel del ute i skogen. Det var vilsamt att måla så.
Både skärgårdsmåleriet och "mossorna" skiljer sig mycket från det berättande måleri, där hon ofta låter perspektiven förvrängas och balansen vackla, både i rumslighet och färgspråk.
I dagarna invigs Saltarvet, en ny konsthall i Fiskebäckskil. Av hallens fyra rum är två permanent avsedda för Lena Cronqvist medan ett innehåller en samling samtidskonst och ett ska visa olika utställningar.Om något år planerar man att visa Lena Cronqvists naturmålningar.