Lek och allvar med konstens regler

Kajsa Haglund har tagit sig an det svåraste av ämnen: det av samhälle, tradition och religion sanktionerade våldet mot kvinnor, läs könsstympning. Det är ett vanskligt företag, som lätt kunde hamna i ensidigt propagandistiskt avståndstagande eller i västvärldens onyanserade oförstående för andra tänkesätt och regelsystem.Kajsa Haglund undviker allt sådant. I tio välvalda, genomarbetade verk som var och ett står av egen kraft men som tillsammans bilder en ovanligt homogen enhet lyckas hon förvandla det specifika, dagsaktuella till något allmänmänskligt, ja rent av tidlöst.Djärvt materialvalValet av material — det hårda, kalla stålet och den mjuka, angenäma chokladen — är både djärvt och, ska det visa sig, kongenialt. De små fördrivna eller aldrig utvecklade "fost­ren" i rosa choklad har hon samlat i en nätbur; individer som aldrig fick bli till, resenärer till det Ingenmansland som innebär död och utslocknande.Andra verk gestaltar de kvinnliga kroppsdelar som utsätts för förtrycket. Dessa målningar och objekt förvandlas till ikoner över ett lika sorgligt som fruktansvärt faktum: männi­skovärdets devalvering i religioners ochideologiers namn.Konstnärlig kraftKajsa Haglunds utställning i lilla Galleri 1 är en sådan upplevelse som griper tag och berör, inte bara för det angelägna ämnets skull, utan lika mycket för den imponerande konstnärliga kraft med vilken hon genomfört sitt projekt.Patrik Gustavsson, född 1969, utexaminerad från Konsthögskolan i Umeå 2000 och med assistentarbete hos konstnären Alfredo Jaar i New York på meritlistan är ingen okänd konstnär för Uppsalapubliken. Den minnesgode erinrar sig hans lekfulla, lustiga och underfundiga utställning i Ekeby Qvarn härom året.Nya verkNu är Patrik Gustavsson tillbaka i Uppsala och den här gången på Teatergalleriet, ett utställningsrum vars osynliga kontext tycks passa honom alldeles förträffligt. För just den här utställningen har han gjort tre nya verk som på olika sätt anknyter till teaterns lek med identiteter, roller, verklighet och illusion.Den teoretiska grunden, eller kanske snarare sparringpartnern, är Pierre Bourdieu, vars bok Konstens regler Gustavsson återskapat i storformat och försett med ett litet skulpturalt självporträtt. Jag läser skulpturen som ett ifrågasättande eller kanske en uppgörelse med de konstpolitiska och estetiska regelverk som länge styrt konsten. Patrik Gustavsson väljer att ironisera och relativisera när han låter sitt alter ego balansera på boken där dessa normer fått sin teoretiska formulering.Humor och intelligensPå liknande sätt har hans teaterbesökare stupat mitt på galleri/foajégolvet med biljett i hand; inte ens teaterns låtsasvärld går fri från Gustavssons spydigheter. I en kort videofilm leker han med verklighetsbilden när han gör betraktaren till vittne till en illusion om vilken de inblandade inte är medvetna. Så ifrågasätter han med intelligens och humor vår verklighetsuppfattning och förmåga att fälla några väsentliga utsagor om det timade.I Oslo vårdas en klassisk målartradition ännu i dag, alla and­ra trender till trots. Framför allt är det givetvis den mäsklige och inte alldeles okontroversielle Odd Nerdrum som bildat skola. Åtskilliga efterföljare har tillägnat sig det kvalificerade sätt att måla som före modernismen var norm. Om Galleri Linnés nye utställare Christopher Rådlund vill räknas in bland dessa Nerdrumbeundrare vet jag inte. Men att Rådlund, i likhet med många andra av dagens konstnärer, refererar till Caspar David Friedrich som sin mentor och förebild är klart. Skillnaden är att medan de flesta andra nutida konstnärer i postmodern anda tillämpar Caspar Davids estetik i konceptuell, inte nödvändigtvis konkret mening, väljer Rådlund att försöka måla som mästaren. Dock driver han sina motiv till en betydande reducering. Men handlaget och uttrycket hör hemma i en tid då konst var lika med kunnande. Resultatet? Vackert och inte alls ointressant.