Längst ned i den kuperade trädgården utanför Thielska galleriet på Djurgården sitter en deppig liten figur med röd spetsig näsa på en organiskt böljande, nästan ormliknande cirkelformad bänk. ”Den inre kretsen”, som skulpturen av den svenska konstnären Joakim Ojanen – på god väg mot ett internationellt genombrott – heter, är tillverkad i glaserat stengods, bär ett uttryck som dallrar av referenser till populär animerad tv-underhållning för barn och handlar om att inte riktigt veta hur man ska hitta in i en gemenskap. Den passar överraskande perfekt i finansmannen Ernest Thiels närapå generande orgie i dekadent rikedom från det förra sekelskiftet.
En bit längre upp i trädgården vräker sig August Rodins nakna atlet ”Skuggan” i en märklig position med axel och hals i en vertikal linje, som om han tryckte örat mot sin axel. Den ärgiga statyn, som för övrigt agerar gravsten och vakar över Thiels urna, är ett utmärkt exempel på Rodins kraftfulla realism och borde inte ha så mycket gemensamt med Joakim Ojanens tafatta figur, som nästan verkar tecknad trots att den är tredimensionell. Men plötsligt uppstår ett möte och någonstans, kanske på Cartoon Network, blir det väldigt logiskt att de två skulpturerna minglar samman och utbyter någon åsikt om vådan av att söka gestalta en mänsklighet som inte riktigt vill låta sig fångas.
Glädjen i det oväntade men självklara mötet är vad eftersträvas i varje fest med självaktning och precis vad utställningskollektivet Kamarade har eftersträvat när de har satt samman ”The Garde Party”, där Thielskas lite bortglömda men väldigt fina trädgård ska få liv och minnas de blöta bubblande bjudningar som åtminstone fram till konkursen i början av 20-talet var Thiels adelsmärke. Förutom Ojanen är Ebba Bohlin, Albin Looström, Cecilia Edefalk, Charlotte Gyllenhammar, Rami Khoury, Bella Rune och Elisabeth Westerlund inbjudna för att få trädgårdens befintliga skulpturer, förutom Rodin finns bland annat Tobias Sergel och Gustav Vigeland, att dansa igen.
Charlotte Gyllenhammars ”Night Descend” visar en mattsvart gestalt i accystal som står på huvudet med en stor, skickligt veckad, kjol över huvudet. De spretande benen anger att festen ska pågå in på småtimmarna. Detsamma gäller Albin Looströms ”Faceplant”, som består av en stor ansiktsliknande struktur som pressar näsan mot marken – möjligen slagen till marken, men lika gärna på väg att resa sig med den okuvliga, inte alltid förnuftsstyrda Sisyfos-envetenhet som alla goda rumlare delar med människan som art. Ett stråk av samma mänskliga drift till förnyad mening finns i den kista som den syriska konstnären Rami Khoury, som för något halvår sedan anlände till Sverige som flykting, har hämtat från sin hemstad Damaskus och fyllt med en inkarnation av Edvard Munchs emblematiska ”Madonna”, som hänger inne på Thielska – utställningens allvarligaste verk.
Lite större kontrast till trädgårdens permanenta invånare i klassiska material erbjuder Elisabeth Westerlunds glasskulpturer som med hjälp av buntband blivit hängande mobiler under en majestätisk ek och Ebba Bohlins stora plastplatta som ligger som gjuten i en liten backe. Bella Runes interaktiva ”Konsekvensanalys för Thielska” där Thielskas samling har samplats ihop till en tunn skulptur som får liv med hjälp av en app. Verket är en snygg vidareutveckling av utställningen ”Konsekvensanalys”, som visades i Stadsskogen i Uppsala förra hösten. Rune, som är professor i textilkonst på konstfack, lyckas verkligen använda den digitala applikationen som ett slags draperande klädnad på ett spännande sätt.
Utställningens åtminstone skenbart enklaste verk, Cecilia Edefalks emaljskyltar som bär texten ”Ernest”, bryter mönstret en smula, och är utplacerade på några ställen i trädgården efter en seans där Thiel enligt utsago lämnat detaljerade instruktioner om verkets utförande. Edefalk, som tidigare skapat i ett möte med självaste Strindberg, har som vanligt ett svårfångat och vagt oroande anslag som fascinerar.
”The Garden Party” saknar möjligen det stora angreppet eller den riktigt svårtuggade kontrasten, men festen blir kanske bättre utan dem. Trots sitt begränsade format känns gårdsfesten som en behaglig friluftsutställning där verk och omgivning korsbefruktande smälter samman. Det är trevligt, helt enkelt. Och när det handlar om en fest ska ett begrepp som trevlig inte betraktas som ett förklenande skällsord.