Långt borta, mycket nära

Två av Nordens mest namnkunniga fotografer öppnar i dag lördag 1 september var sin utställning i Stockholm: Lars Tunbjörk, det svenska folkhemmets skildrare framför andra, på Moderna Museet, och Esko Männikkö, den eminente uttolkaren av det finländska kynnet, på Millesgården. En mer publiktillvänd och för den delen starkare fokusering på den fotografiska bilden är svår att tänka sig, och båda institutionerna torde kunna räkna med höga besökssiffror framöver.

Om detta finns inget negativt att säga: båda fotograferna förtjänar att studeras, och inte blir det mindre intressant när nu båda finns på kort avstånd från varandra i Stockholm.
Slående är också omedelbart att det rör sig om två ganska olika förhållningssätt till såväl den fotografiska tekniken som till motiven. Lars Tunbjörk, pressfotografen som började etablera sig som konstfotograf för drygt 10 år sedan, söker upp vardagens trivialiteter: pizzerian i förorten, radhuslängorna, garageportarnas monotoni, den avbarrade julgranen, utslängd i snöblasket, vintervyerna, smältvattnet, de sandade vägkanterna.
Hemma är hos Tunbjörk gröna postlådor vid vägkanten, blå vattentunna vid husknuten, blomsterrabatterna utanför köksfönstren, elljusstakarna i höghusfönstren i december.
Tunbjörks laddning återfinns inte minst i en vardaglig oskönhet; så här ser resterna ut av det stolta folkhemsbygget, skamfilat, slitet, vulgärt, igenkännbart och typiskt. Den svenska människans rum och miljö, dock paradoxalt i bilderna utan mänsklig närvaro. Titeln Home blir med en sådan estetik nästan en ironisk grimas, om det inte vore för det stråk av ömhet som skymtar i en och annan bild. Jag tänker på tonårsgrabben med tuffa jackan i den orangerandiga 60-talssoffan, jag tänker på den blonda servitrisen som tittar mig som betraktare rakt i ögonen med isblå blick. Det är så kallt i Tunbjörks Home Sweden, trots de klara, nästan grälla färgerna, så tillkämpat stilla, trots att kaos kan anas i undertexten.

Så annorlunda då i den nya bildserien Vinter. Här har fotografen lämnat de avfolkade miljöerna och gett sig ut för att möta sina medmänniskor i landet utom sig. Här skymtar en gemenskap mellan fotograf och objekt, en gemenskap dit man som betraktare också har tillgång. Det här är vi svenskar, så här ser våra liv ut. Att Tunbjörk har fotografen Diane Arbus som en av sina främsta förebilder är inte svårt att se. Men till Arbus hårdsminkade verklighet med trista, torftiga miljöer och mänsklig utsatthet och svaghet är det ändå långt, också i Tunbjörks vinterland. Fortfarande är det huvudsakligen ett medelklassliv som skildras De riktigt brännande sociala avgrunderna hittar man knappast i den här ganska vänliga fotografin.
Vintern som mentalt tillstånd, isolering, kyla, mörker, men också som fysisk verklighet, från Kiruna i norr till landets sydligaste delar - allt får sin gestaltning, även ett par Uppsalamotiv där den smutsiga snön skildras med den hatblandade kärlek till Vinter-Sverige som Tunbjörks hela utställningen andas.

Helt annorlunda ser det ut hos Esko Männikkö. Där Tunbjörk som den dagspressfotograf han i grunden är söker upp det typiska och representativa, det som skulle visas, riktar Männikkö blicken mot det mest udda, svåråtkomliga och gåtfulla. Hos honom finns rent av en förborgad gåtfullhet i snart sagt varje bild, vare sig det är närporträtt av hästansikten, glimten i ögat hos en fisk, den högt uppflugna tuppen, stolt i sin värdighet eller de inåtvända, buttra finländska karlar som var Männikkös första motivkrets. Utställningen är som titeln antyder en blandning av nytt och gammalt, där kronologi och teman inte tillåtits styra hängningen. Den senare förtjänar för övrigt som alltid hos Männikkö en särskild beskrivning. Sina bilder monterar konstnären i gamla, ofta nötta, kraftiga ramar, och bilderna hängs tätt tillsammans så att de bildar ett slags sammanhängande helt, som vore det frågan om en filmremsa.

Tidens gång, livets framfart, nötta miljöer och slitna människor, kort sagt alltings ofrånkomliga förgänglighet är det egentliga temat i Esko Männikkös bildvärld. Att han är den större konstnären av de båda nu aktuella fotograferna råder det ingen tvekan om. Det drag av distans och exotism man stundtals kunnat känna inför denna märkliga bildvärld är i det närmaste eliminerat i Millesgårdens välarrangerade utställning. Däremot består gåtfullheten, tydligast kanske gestaltad i hästögats tysta blick, riktad mot betraktaren. Mångtydigheten och komplexiteten i Männikkös värld gör denna utställning synnerligen sevärd.

Långt borta, mycket nära

Konstscenen i Stockholm hösten 2007 öppnar med utställningar av två namnkunniga fotografer, skriver Cristina Karlstam.