Lågmält men laddat från Mellanöstern

Naturligtvis kan man med viss rätt hävda att all konst är politisk. Särskilt gäller detta om den konst som skapas i politiskt oroliga delar av världen.
Under apartheidtiden i Sydafrika lästes böcker av författare som André Brink och Nadine Gordimer ofta i väst som analyser av ett förhatligt system. Detta även om exempelvis Brink brukade hävda att han inte är en politisk författare. Omständigheterna bestämde läsarten, oavsett avsikter.
När magasin 3 nu presenterar en utställning med verk av sex konstnärer från ett av jordens absoluta oroshörn, Mellanöstern, är det ofrånkomligt att man som västerländsk betraktare letar efter politiska referenser. När utställningens curator dessutom, liksom flera av konstnärerna, är bosatt och verksam i Tel Aviv, är detta närmast oundvikligt.

Det är därför en smula överraskande och aningen frustrerande att ta del av de aktuella verken. Det som visas är nämligen en ganska lågmäld, rent av blek utställning som inte provocerar eller irriterar särskilt mycket i kraft av några politiska ställningstagande. Kanske var curatorn Sarit Shapira medveten om detta förhållande när hon gav utställningen titeln Fleeing away from what bothers you most. Nu fungerar den som ett slags brasklapp. Och vem kan ifrågasätta konstnärernas rätt att vara precis så opolitiska som de vill, även om de råkar leva och verka i Israel/Palestina? Kanske är det i själva verket min västerländskt färgade förväntan som inte infrias och därmed gör mig besviken? Självprövning i det avseendet skadar inte inför mötet med en mindre välbekant kultur.

Ändå tycks det som faktiskt visas i Magasin 3 åtminstone delvis vara uttryck för ett indirekt politiskt ställningstagande. Utan att för den skull riktigt lyckas kommunicera och framför allt engagera mig som betraktare. Jan Tichy visar ett par små pappersmodeller av politiskt laddade platser och byggnader: Yasser Arafatflygplatsen, numera sönderbombad av israeliskt flyg, och en kärnteknikanläggning där det knappast är områdets elförsörjning som är syftet. Konceptuellt är detta givetvis ytterst laddade verk, men gestaltningen är alltför harmlös och försiktig för att riktigt övertyga. Jumana Emil Abboud visar en videoloop, Al Awda, som med konceptet från barnsagan Hans och Greta söker gestalta det såriga ämnet återkomst - ett tema som givetvis får extra laddning när det handlar om ett område som Mellanöstern. Erfarenheter av flyktingskap och exil ligger naturligtvis bakom, men videoloopen är inte särskilt komplex i sitt sätt att bearbeta ett så svårt ämne.

I Raede Saadehs fotografiska parafraser på kända verk i västerlandets konsthistoria tydliggörs däremot frågor om identitet, nationalitet och kön på ett tänkvärt sätt, medan Gil Marco Shanis teckningar och målningar till formen är raffinerade på abstraktionens gräns men inte särskilt lättlästa för en betraktare utan insikt om de kulturella koderna. Kamelen lär vara en viktig symbol i sammanhanget men knappast särskilt begriplig för en främling från väst.
Att som Jean-Luc Vilmouth i konsthallen installera ett levande olivträd, uppryckt med rötterna, är givetvis en väldigt tydlig metafor för främlingskap, exil och "rotlöshet". Vilmouth har byggt om hela Magasin 3:s café till en replik på ett arbete han första gången visade i östra Jerusalem 1994.

Tillsammans med Saadehs fotografier utgör Vilmouths installation utställningens höjdpunkt. Till allt detta kommer så en timslång visning av den israeliske filmnestorn David Perlovs sista film My stills, en flödande rik sammanställning av stillbilder, engagerat kommenterade av konstnären själv. Perlov gick bort 2003, 73 år gammal och bidraget är också en hommage till en betydande filmkonstnär.

Lågmält men laddat från Mellanöstern

Magasin 3:s nya utställning med verk från Mellanöstern väcker en rad frågor, konstaterar Cristina Karlstam.