Kvinnliga pionjärer i ljuset

Rummet är relativt belastat i dubbelutställningen med Anna Petrus och Märta Hummel-Gumælius. I synnerhet den främre delen av utställningsutrymmet, där Anna ­Petrus alster visas, är ett virrvarr av graverade bord, serietillverkade statyetter och bruks-och prydnadsföremål. Utställningen rinner nästan över av intryck och den rumsliga gestaltningen har fått ge vika för ett digert material som måste visas: en konsthistorisk bragd i det lilla formatet.ANNA PETRUS är relativt känd som formgivare, och i synnerhet för sitt samarbete med Svenskt Tenn. De tennlejon hon skapade i flera versioner är fortfarande i produktion och har nästan kommit attbli en symbol för svensk inredning som vill vara lite exklusivare än det stora möbelföretaget.I utställningen i Bror Hjorths Hus kompletteras bilden av konstnärskapet med ett antal skulpturer som visar upprinnelsen till den nyklassicistiska industridesignen. Anna Petrus befann sig i centrum av den svenska modernismens födelse och skulpturerna, och en stor del av designen, andas tydligt det optimistiska 20-tal som mycket väl kan vara 1900-talets lyckligaste: framtidstro, emancipation och lekande djärvhet i fråga om material. Marmor, tenn och gjutjärn kunde formas med samma utgångspunkt som ett grafiskt blad eller en koreografi.DET STORA FLERTALET av Anna Petrus skulpturer förstördes i en ateljébrand 1920, strax innan hon övergav genren till förmån för konsthantverket, och när man ser ett marmorhuvud som föreställer konstnärskollegan Märta Anckarsvärd gör det lite ont att så fåskulpturer finns bevarade.Anna Petrus är en pionjär i Ellen Keys anda, stolt och fylld av självsäkerhet, nyfiken på material och orädd, både inför hantverket och de föreställningar samhället placerade på henne.Märta Hummel-Gumælius försiktiga och fogliga textiler befinner sig mil från Petrus utforskande. Dock har de sina poänger. Bilderna är skapade som collage i tyg, minutiöst valda lappar fastsydda eller limmade på underlaget. Teknikens enkelhet kräver genuin känsla för form för att ringa in något väsentligt. En serie bilder med Uppsalamotiv är en seger för konstnärens förmåga att notera form och färg i sin omgivning.DET ÄR OCKSÅ sympatiskt att lyfta fram ett lite ringaktat hantverk som ofta förknippas med seniorer. Och flera av verken kunde handla om åldrande och om att försonas med sig själv och sitt liv.Verket Mitt liv, utfört i slutet av 90-talet, bara ett par år före konstnärens död, är särskilt svårt att värja sig emot. I nio scener ges små men viktiga fragment ur upphovskvinnans liv. Limmet är utsmetat som om hjärnan ville mer än kroppen, och den darrande handföringen blir en skarp kontrast till det skarpt medvetna valet av bitar att applicera.