Kung Elggren utmanar döden

Leif Elggren är en av den konceptuella konstens främsta företrädare i Sverige. Med rötter i 60-talets performancekonst och hos Fluxus personifierar Elggren i sitt konstnärskap flera av de trender som under senare år varit rådande inom konceptkonsten. Han arbetar i extrem grad gränsöverskridande i fråga om val av tekniker. För Elggren är skivproduktion och text lika naturliga och självklara arbetsformer som teckning eller objekt . Om han inte, som i sitt kanske mest kända konstprojekt, Kungariket Elgaland-Vargaland tillsammans med konstnärskollegan Carl Michael von Hausswolff väljer att arbeta helt konceptuellt i en virtuell verklighet som han själv skapar och som saknar yttre objekt. Över huvud taget är Leif Elggrens konst endast i mycket begränsad omfattning visuell. Att Teatergalleriets ledartrojka vågar sig på en utställning av och med denne utmanare av tradition och konvention får därför ses som mycket radikalt och högst lovvärt.

Det var 1992 som Linköpingsbördige, Konsthögskoleutbildade Leif Elggren tillsammans med von Hausswolff utropade kungariket Elgaland-Vargaland, en virtuell värld där grundarna själva har titeln kungar. Kungamyten spelar också i Teatergalleriets utställning en central roll: här finns prov på Elggrens tidskrift The New Immortality med presentationer av drottningar, från Elizabeth I till Christina. Här finns Elggrens bok Flown over by an Old King (som också var titeln på en utställning hos Färgfabriken i Stockholm härom året.) I en av utställningens vitriner där cd-skivor, texthäften och böcker exponeras, finns också ett exemplar av konstnärens Tin-can Crown, en plåtburk i form av en krona, distribuerad i en screentryckt box. Hos Elggren kan var och en bli kung, och i stadgarna för Kungariket Elgaland-Vargaland utlovas till och med evigt liv. Att Elggren ibland brukar jämföras med den tyske konstnären Joseph Beuys är inte särskilt långsökt; beröringspunkterna mellan de båda tycks många.
Mycket i Leif Elggrens civilisations- och kulturkritik bär tveklöst humorns och gycklets insignier, men det är en stundtals nattsvart humor som i grunden handlar om strategier för att överlista döden. I en text exponerad i utställningen skriver konstnären: "Endast dårar och barn lever kvar i sina slott, enväldiga och ensamma", och i samma text heter det "Att överge sitt kungarike - att bli människa".

Att Elggren med uttryck som "dårar och barn" inbegriper den klassiska tanken på konstnären som homo ludens, den lekande människan, det vill säga det "dåraktiga" barnet, är uppenbart. Lika självklart är det att kungen av ett virtuellt rike samtidigt hyllar just barnets och dårens förhållningssätt till en tillvaro där det enda vissa är döden.
I lurar på galleriet kan man lyssna till flera av Leif Elggrens skivinspelningar. Jag fastnar för den envetet penetrerande musiken i Is there a smell on the Other Side?, där musiken efter en stund ackompanjeras av en mansröst som utbreder sig om sitt främlingskap i den egna kroppen. Och teckningarna som utgör utställningens egentligen enda visuella inslag, handlar alla i olika versioner om just kroppen, oftast med associationer till foster eller spädbarn eller till den gamla utslitna kroppens lika hjälplösa tillstånd.

2001 var Leif Elggren tillsammans med Carl Michael von Hausswolff ansvarig curator för den nordiska paviljongen i Venedigbiennalen. I den kommande scenkonstfestivalen vid Uppsala stadsteater uppträder Elggren tillsammans med en annan kollega, Kent Tankred, under namnet Guds söner. Genom Teatergalleriets modiga initiativ att presentera ett konstnärskap som kräver mycket av sin publik men ger mycket tillbaka har Uppsala åter placerat sig mitt i den riktigt aktuella samtidskonsten.

Kung Elggren utmanar döden

Leif Elggrens konceptuella utställning hos Teatergalleriet i Uppsala är en mångstämmig protest mot död och förgänglighet med galghumoristiska undertoner, skriver Cristina Karlstam.