Konst och vetenskap kan mötas på många olika sätt, och med olika målsättningar. När konsten tar på plats på museer vars ordinarie verksamhet befinner sig utanför konstvärlden brukar utställningarna i allmänhet antingen handla om att infiltrera en verksamhet och liksom smyga sig in, eller om att med ett mer offensivt anslag skapa friktion. När några av Uppsalas mer intressanta konstnärer med utställningen Stoff flyttar in på det charmigt otidsenliga Medicinhistoriska museet i Ulleråker är strategin den förstnämnda.
Kroppen är naturligtvis i fokus på det medicinhistoriska museet, både i sin fysiska och, genom att övervåningen rymmer det tidigare psykiatrihistoriska museet, mentala form. Ett intresse för det kroppsliga återfinns också ganska följdriktigt hos de medverkande konstnärerna: Natasha Dahnberg, Moa Lönn, Katarina Sundkvist Zohari, Cecilia Levy, Maria Lewis, Helena Laukkanen och Eva Högberg. Det är obrutet fascinerande att röra sig genom det belamrade museet på jakt efter konstnärernas ibland mycket finstilta interventioner.
I en liten filmsal visas NataschaDahnbergs videoinstallation ”Caroveroinfirma”, som blir något av ett självklart nav för hela utställningen, inte minst för att flera av de objekt som de andra konstnärerna visar utgör rekvisita i filmen, som är ett samarbete med Girilal Bars och Mervi Junkkonen och är inspelad i den anatomiska teatern på Gustavianum. På obduktionsbordet i mitten av teatern ligger ett oformligt men vagt kroppsliknande objekt som långsamt skärs i bitar av enkirurgklädd gestalt, som räcker de avlägsnade kroppsdelarna till konstnären, som i sin ut låter dem gå runt bland en uppklädd publik som är utspridd på den lilla läktaren. Verket ska bygga på en insikt om processen runt en döende anhörig, och det syns. Bit för bit monteras det kroppsliknande i isär och blir en allt mindre rest av vad det varit. Att sedan möta samma föremål, som Katarina Sundquist Zoharis små kokongliknande ”Kön” eller Cecilia Levys ”Hjärnan”, av gamla böcker, garn och kartong, i en omgivning som är fylld av sjukhusföremål blir väldigt effektivt.
En lite liknande effekt får Moa Lönns video ”Organiccomposition”, en munter kavalkad genom leranimerade organ och anatomiska detaljer, som här får sällskap av en serie hängande näsdukar med liknande tryck. Också här får verket en förlängning bland utställningsföremålen på ett underhållande sätt. I en vitrin med ögonproteser och utrustning för ögonoperationer har Lönn exempelvis placerat ett par relativt snarlika ögonglober i vitt porslin. Överlag får många av de adderade konstobjekten en nästan didaktisk funktion genom att lägga sig nära och liksom peka på de medicinhistoriska föremålen.
Det hade möjligen gått att sovra en smula bland de utställda verken, men det är inte mer än en anmärkning i marginalen. Det väsentliga med ”Stoff” handlar om att synliggöra ett spännande museum med en lite apart och mycket spännande samling föremål, där mycket alldeles oberoende den applicerade konsten fungerar på ett våldsamt suggererande sätt.
En liten samling artificiella hjärtklaffar stannar exempelvis kvar i huvudet som en liten påminnelse om att vi sedan länge är på väg att anta cyborgens både organiska och syntetiska gestalt. Patientkonsten från Ulleråkers gamla mentalsjukhus är också fängslande och oväntat bra rent kvalitativt.
Kombinationen av konst och medicinhistoria blir ett slags varierat memento mori. Minns din dödlighet, men kom också ihåg att utvecklingen har gett oss privilegiet att göra motstånd mot densamma.