Kraften träffar i magen

Sitt stora internationella genombrott fick Iranbördiga Shirin Neshat vid biennalen i Venedig 1999. Dubbelvideon Turbulent där två sångare uppträder, mannen inför (manlig) publik, kvinnan i en öde sal, gestaltade pregnant det milsvida avståndet mellan mäns och kvinnors livsvillkor i det muslimska Iran. Kvinnans förbjudna sång var ett desperat primalskri som drabbade biennalbesökarna med våldsam kraft. Många sökte sig gång på gång tillbaka till det lilla utställningsrummet där verket visades.

Men redan flera år tidigare hade Neshat blivit ett begrep inom konstvärlden som en modig avslöjare av den muslimska manskulturens sätt att förminska och förtrycka kvinnor. Med fotoserien Allahs kvinnor, bland annat visad på Uppsala konstmuseum i utställningen Interzones, väckte Neshat omvärldens intresse för en samtida verklighet. Med citat av iransk poesi på farsi som ett dekorativt raster över de fotograferade kvinnornas ansikten och händer "beslöjades" kvinnorna av sin egen kultur.
Tensta konsthall i Stockholm kom sedan under en följd av år att göra det möjligt att följa Neshats konstnärskap genom en rad ytterst sevärda utställningar, där förutom verket Turbulent också arbeten som Fervor och Rapture visades.

När Sverige nu åter besöks av Shirin Neshat är det Kulturhuset i Stockholm som är arenan. Här visas nu konstnärens 4-delade videoverk Women without Men. Vid årets filmfestival i Venedig belönades långfilmsversionen av verket med Silverlejonet för bästa regi. I våras deltog Neshat tillsammans med ett 50-tal iranska konstnärer i den kritikerrosade utställningen Iran inside out vid Chelsea Museum of Art i New York, och just nu visar Köpenhamngalleriet Faurschou det ovan nämnda verket Turbulent. Det är med andra ord en synnerligen aktuell konstnär som nu intagit scenen i Stockholm. Själv lever hon sedan många år i exil i USA, och hennes verk spelas in i Marocko; Iran är fortfarande en omöjlig livs- och arbetsmiljö för en fritt skapande konstnär som Neshat.

Women without Men är ett storartat verk som rymmer det mesta av det som blivit Neshats särmärke: det djupa sociala engagemanget, den fingertoppskänsliga förmågan till gestaltning, den tekniska virtuositeten och inte minst den lyhörda uppmärksamhet med vilken hon väljer scenerier, grupperingar, bildsekvenser och kontrasterande effekter i sina visualiseringar av temat. Med ljus, ljud, färg och kontrasterande element skriver hon sin ständigt pågående och rikt varierade berättelse om kvinnoliv, kön, erotik, manssamhällets blickar och såväl den inre som yttre exilens utanförskap. Kvinnornas svarta chador eller, som i fallet Zarin, den oskuldsfullt blå slöjan, blir också de bärare av väsentliga delar av det totala konceptet.

Women without Men är fyra kvinnors berättelser, gestaltade i lika många filmer, alla med sin litterära grund i den iranska författaren Sharpnush Parsipurs roman med samma namn. Men Neshats berättelser om den prostituerade Zarin, väninnorna Faizeh och Munis liksom läraren Mahdokht förhåller sig tämligen fria till Parsipurs text.
Berättelsen om prostituerade Zarins alltmer desperata försök att undkomma den manliga blicken och rentvå sig från det sexuella övergreppets besudling har en visuell kraft som träffar betraktaren mitt i solar plexus. Dramat utspelas inte minst i ett känsligt återgivet minspel hos Zarin. På liknande sätt förlägger Neshat mycket att de gestaltade känslorna i sublima naturscenerier i filmerna om Faizeh och Munis, medan den fjärde filmen har ett mer uttalat politiskt koncept som får en något annan gestaltning.

Av de fyra filmerna är Mahdokht nog det mest komplexa verket, där Neshat med triptykens möjligheter visar sin suveräna behärskning av såväl bildregi som användning av färg och ljus. Mahdoktfilmen är ett stycke visuellt gestaltad poesi i den högre skolan. Inte minst imponerar nu som tidigare Shirin Neshats unika förmåga att förena dagsaktuell samhällskritik med ett sublimt, inte sällan magiskt berättade av största estetiska förfining.
Själv har konstnären i en intervju formulerat sig om sin konstsyn: "Jag tycker om konst som tar andan ur mig eller får mig att gråta ... nästan som en religiös erfarenhet."
Det handlar för Shirin Neshat om att röra och beröra, och hon gör det på en konstnärlig nivå som har få motstycken i dagens videokonst. Women without Men är i det avseendet inget undantag.

Kraften träffar i magen

Tveklöst en av höstens riktigt stora konsthändelser, skriver Cristina Karlstam om iranska Shirin Neshats utställning Women without Men.