Kors, amöbor och Uppsalas offer

Korset är inte bara en hednisk symbol som efter en lång resa och lite fifflande av den romerska kejsaren Konstantin har blivit kristendomens mest karakteristiska märke. Korset är också, med sin grundförutsättning i två linjer som löper över varandra, en tydlig markör för vägval och förändring.
Vi stöter på vägval vart vi än vänder oss. Också bokstavligen - hela världen är full av kors. Fotografen Fredrik Sjöberg har tagit fasta på faktum och har i utställningen Kiasma fångat en handfull kors i ett tiotal länder.

Det finns så klart en rätt uppenbar religiös eller andlig tolkning i Sjöbergs jakt på kors, i synnerhet som korsen i det här fallet är samlade och upphängda i domkyrkan där miljön erbjuder formerna självklara paralleller. De, främst latinska, kors som fotografen har sökt upp i armeringsjärn, fönster, kaklade väggar, vindkraftverk och liknande förlorar sin eventuella subtilitet i den storslagna omgivningen som förstärker dem. Men å andra sidan är kyrkan en lämplig miljö om man vill säga någonting om att andlighet faktiskt inte kräver rum, utan bara ett sinne som väljer att se. Övertydligt behöver inte alltid vara fel. Det är heller inte jakten på motiven som är poängen; att hitta ett kors i ett fönster kräver ju ingen vidare utredning, utan det handlar snarare om ett ganska vardagligt Columbi ägg - att tänka att något är möjligt och sedan faktiskt göra det.
På plats i domkyrkan ska man också komma ihåg att kasta ett öga på Korsnedtagning, Ingolf Kaisers märkliga träskulptur som just nu är monterad för vad som kan vara sista gången, och Anders Widoffs vaxskulptur Maria (återkomsten).

Från den samtida konsten i kyrkorummet finns en given parallell till Gustavianum och utställningen Trojanska hästar, där grafikern Mattias Fagerholm har gett sig på amöbor, bakterier och andra mikroorganismer som vi samlever med vare sig vi vill eller inte. Ibland på ont, oftast på gott.
Med assistans av Patrik Ellström, mikrobiolog, och Björn Olsen, professor i Infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, som står för en rad ackompanjerande texter, har Fagerholm skapat en serie teckningar och etsningar som bygger på den osynliga och fascinerande kamp som ständigt pågår i och omkring oss. Tanken är att konst och vetenskap ska korsbefrukta varandra, och det sker i viss utsträckning, även om samarbetet inte känns direkt påtagligt. Här är det ingenting som säger att text och bild förutsätter varandra, men det hindrar inte resultatet från att vara intressant. Det mikroskopiska kriget gör sig bra i svartvita linjer.

Ett betydligt mildare ljus hittar man ett par trappor upp, där Ira Löfmans romantiska Uppsalafotografier hänger i den anatomiska teatern. Det är mjukt och akvarellerat och dimma över Fyrisån och det råder inget tvivel om de varma känslor fotografen, till vardags civilingenjör i bioteknik, hyser för sitt objekt. För den som gillar genren Uppsalabilder finns det en och annan godbit (kanske främst i detaljer av domkyrkan), men själv tilltalas jag mest av konceptet att placera bilderna i anslutning till Rudbecks slaktbänk, som under sitt vackra kupoltak har bidragit till just den finstämda Uppsalabild som Löfström gestaltar. Utställningen illustrerar i förlängningen en intressant konflikt i de bortglömda offer som krävts i skapandet av stadens självbild. Inte minst genom de inte alldeles klassneutrala processer som i tiden valde ut de kroppar som obducerades i teatern. Också de vackraste bilder bär en komplicering.

Kors, amöbor och Uppsalas offer

Uppsala domkyrka och Museum Gustavianum tjänar för tillfället som gallerier. Sebastian Johans har sett två sorters detaljseende och flera nyanser av Uppsala.