Konstupptakt i Uppsala

Galleri 1 värmer upp inför höstsäsongen med en utställning som sätter linjen i centrum. Konstnären Henry Wallin, med ett förflutet som Uppsalabo, är en riktig linjeman. I målning, teckning och skulptur visar han att det enkla strecket förblir den figurativa konstens kanske viktigaste beståndsdel.
Utställningen Ett 80-tal visar en rad verk som är tillverkade under den aktuella perioden, och det syns att det inte handlar om någon retroperspektiv som spänner över större tidsrymder. Som så ofta på Galleri 1 är det väl fullt i det lilla rummet, men eftersom verken är så stilistiskt sammanhållna påverkar det inte lika menligt som det kunde göra.
Några stora målningar lyser upp med enkla grundfärger. I övrigt är det svartvitt som gäller. Motiviskt står människan i centrum. En serie rätt underfundiga porträtt bryter av, eller artikulerar, helheten. Oftast är det helfigur och relationer som gestaltas. Människa i kontakt med människa. En rad stålskulpturer gör kontakten så konkret som den kan bli och leker fint med två- och tredimensionalitet.
Ett sympatiskt drag i Henry Wallins arbete är att det så tydligt gestaltar de maktrelationer som styr den mänskliga samvaron. Maktmän med breda arsel och farliga portföljer breder ut sig, inte sällan på två stolar samtidigt, utan att skämmas och alldeles säkert på bekostnad av den lilla människan. Det känns uppfriskande och nästan lite punk att se den omoderna rädslan, och föraktet, för maktens byråkrati så tydligt figurerat.
Fler färger men ändå en mildare grundton hittar man på Galleri Villavägen sju, där akvarellisten Lars Holm presenterar en samling bilder som befinner sig en bit ifrån det landskapsmåleri som han ofta visat tidigare. Konstnären är en flitigt anlitat lärare i sin teknik, och det syns tydligt varför.

Utställningen domineras av en serie porträtt som uppvisar en teknisk briljans som få målare är kapabla till. Lars Holm låter en färg dominera varje bild men släpper in mängder av accenter och nyanserande skikt. Rinnande allvarliga ansikten möter betraktaren med en kompromisslöshet som befinner sig miltals från den soignerade rofylldhet som alldeles för ofta sänker en annars skickligt utförd akvarell. Holms porträtt visar dessutom en uppkäftighet i allt det mjuka, och det är inte omöjligt att just detta är tecknet som skiljer den dugliga akvarellisten från den suveräna.
På väggarna händer också ett gäng modellstudier, i vattenfärg och kinesisk tusch, som är fint utförda. Men i jämförelse med porträtten har de inte mycket att komma med.

På Kaleido fortsätter porträttkavalkaden. Men här är materialet rakubränd keramik och konstnären Annica Danielsson Almén, som har fyllt en av utställningsalkovens väggar med två stora målade cirklar inom vilka 50 små kvadratiska bilder spelar med varandra under rubriken Ur familjealbumet. Bilder av människor, möjligen enkla tolkningar av faktiskt fotoalbum, blandas med monokromer och rutmönster. Helheten är en utomordentligt sympatisk lerberättelse, precis lagom distanserad och allmänt hållen för att betraktaren ska kunna läsa den utifrån en egen erfarenhetsbas.
På en annan vägg hänger ytterligare en cirkel av lingarn som tillsammans med en gammal dockvagn bildar installationen Mamma, och utställningen kompletteras av några mindre verk i kombinationen foto och betong. Annica Danielsson Alméns arbete gör verkligen skäl för annars ganska överanvända termen konsthantverk.

Konstupptakt i Uppsala

Linjer, skikt och hårda kuber ­kunde samman­fatta höstens ­första gallerirunda i ­Uppsala, skriver Sebastian Johans.

Linjer, skikt och hårda kuber kunde sammanfatta höstens första gallerirunda i Uppsala, skriver Sebastian Johans.