Gagosian Gallery, London: Cy Twombly (avslutad)
ICA, London: Artist's Choice (t o m 5/9)
Serpentine Gallery, London: Gabriel Orozco (avslutad)
Londons väldiga galleriutbud har i sommar berikats ytterligare, då välbekanta Gagosian öppnat ett nytt galleri i stora, ljusa lokaler på Britannia Street. Som förste utställare har man kunnat presentera den sedan länge Italienbaserade amerikanske målaren Cy Twombly: tio stora målningar med havet som tema plus en skulptur, allt med den höga abstraktionsnivå som utmärker denna konstnärs verk.
Twomblys bilder är visualiserad rörelse och musik, ett poetiskt ljudmåleri vars raffinerade yta gömmer många ohörda berättelser. Tyngd och lätthet upphäver varandra i dessa monumentala dukar, vars färg rinner likt jazztoner över ytan.
När konstnärerna får välja
Konsthistoriker och för den delen ofta även kritiker brukar ha en förkärlek för sammanhang och influenser konstnärer emellan. Men hur ser dessa förbindelser ut när konstnärerna själva kommer till tals? Hur ser kanon för andra delen av 1900-talets konst ut, sedd med konstnärsögon?
Sådana frågor har de ansvariga vid Institute of Contemporary Art, ICA, i London ställt sig när man arrangerat den tvådelade utställningen Artist's favourites. Del två har just öppnat, och här har en rad namnkunniga samtidskonstnärer inbjudits att välja ett konstverk av särskild betydelse, tillkommet efter 1947, det år då ICA inledde sin verksamhet. Det har blivit en både intressant och stundtals ganska överraskande utställning, där konstnärerna dessutom fått motivera sina val i texter som exponeras i anslutning till verken.
Kvinnliga uttrycksmedel
Att den egyptiska konstnären Ghada Amer, känd för sina monumentala broderier, skulle välja en tidig Rosemarie Trockel var knappast överraskande. Här visas Trockels stickade verk Untitled från 1968, ett arbete som enligt Amer förlöste hennes eget skapande i sin erkänsla av "kvinnliga" uttrycksmedel som stickning eller broderi.
Ahtila och Hill
Mindre väntat var kanske finländska Eija-Liisa Ahtilas val av Gary Hills extrema video Wall Piece, ett verk där rytm och aggressivt ljud är grunden i ett ständigt avbrutet skeende där en man kastas brutalt mot väggen.
Några av Hills mer narrativa videor hade kanske varit mer väntade som Ahtilas val, men konstnären betonar just rytmen som Hills stora bidrag till videokonsten.
Skulptören Daniel Buren är kategorisk så det förslår när han väljer ett verk av Carl Andre och utnämner honom till 1900-talets störste skulptör, medan Martin Creed tvingas avstå från sitt förstaval Frank Stella (hur såg restriktionerna ut när det gällde konstnärernas möjligheter att verkligen göra sina egna val, undrar man). I stället väljer Creed Andy Warhol, som han menar äger samma genuina, positiva ytlighet som — Mozart!
Suggestiv bildberättelse
Den största upplevelsen i denna av nödvändighet ojämna, konstnärscuraterade utställning bjuder kanadensiska Janet Cardiff på när hon väljer att visa Chris Markers suggestiva stillbildsberättelse La Jetée, tillkommen redan 1962. Verket är ett halvannan timme långt bildspel med historien förlagd till en tänkt framtid efter ett tredje världskrig. Aktörer är en överlevande man och en kvinna som han möter i de tids- och rumsexperiment han utsätts för sedan Paris utplånats i ett fasansfullt krig.
Sevärt hos Serpentine
Serpentine Gallery i Kensington Gardens är alltid värt ett besök. På försommaren visade man även här verk av Cy Twombly. I dagarna avslutades en utställning av den marockanske konstnären Gabriel Orozco. Det var en exponering som kändes överraskande, även om några av konstnärens välbekanta tredimensionella verk ingick i urvalet. Men främst var det Orozcos strama geometriska bildskapande med cirkeln och kvadraten som grundfigurer som gav den här utställningen dess profil. Riktigt vad syftet med dessa formövningar ska vara är svårt att se. Men intressant är att konstatera att det faktiskt finns ett formmässigt samband mellan de konstruktivistiska verken och de amorfa, svävande skulpturer i diverse material som man brukar förknippa med konstnärens namn.