Konstnären som vill ha allt

Konceptkonsten dras med ett oförklarligt rykte om att vara obegriplig, svår eller åtminstone tråkig. Det är väldigt underligt. Den konst som brukar kallas idébaserad bygger ju ofta på något som kan sammanfattas i en enda mening och borde vara mycket enklare att tänka och resonera kring än, till exempel, ett landskap som i en glad impressionistisk färgskala presenterar en sjö fylld av änder - om man förutsätter att det ens skulle gå att återge ett motiv utan att först ha en idé om att göra det.
Det kanske låter som en överspelad diskussion, men den passar i sammanhanget. Den amerikanske konstnären Tom Friedman är nämligen ett utmärkt exempel på hur rak, enkel och inbjudande underhållande konceptkonst kan vara.

Utställningen Up in the air på Magasin 3 är Friedmans Skandinavienpremiär och bjuder publiken på verk från genombrottsåren kring 1990 och fram till i dag.
Tom Friedman har ett stort register och kastar sig till synes obehindrat från den ena tekniken till den andra. Vi en första anblick kan det friktionsfria hoppandet nästan kännas som en brist på fokusering, men på samma gång finns det en väldig konsekvens i Friedmans arbete. Friedman slog igenom när han vitmålade sin ateljé och presenterade den som ett tomt blad och har de följande decennierna arbetat energiskt med att fylla tomrummet. Först med enkla gester och vardagsmaterial som tandpetare och sockerbitar. Och senare med allt fler material och mer uppenbar komplicering.
Redan det första rummet på Magasin 3 ger en snabb sammanfattning av Friedmans utveckling. Den första perioden representeras i tre obetitlade verk som alla har tre decennier på nacken - en doftande tuggummiblå kvadrat av tandkräm applicerad på väggen, två i stort sett identiska skrynkliga pappersark och en utvecklad ståltrådsgalge som sitter inkilad i ett hörn, buren av sin egen spänning. Konst genom beslut, finstilt (p)åverkan och förflyttning. Friedmans senare produktion står mitt i rummet i form av det glatt grinande trollet Green Demon, en slags vild kombination av amerikansk plastjulgran och tibetansk tantrisk bildtradition. På väggen bakom demonen finns den lika färska Original Sin, bestående av orden "Human Sucks" skrivna med svart garn. Konst genom leende hantverk och intellektuell lek. Från trollen till texten löper en tydlig analogi. Vi möter demonen för vår uselhets skull, fast med mer klackspark än katolskt svärtad arvsynd.

Den muntra kedjan fortsätter genom hela utställningen där de olika materialen binds samman av att varje verk ger betraktaren en puff till nästa. Bland annat klättrar en rad insekter på väggarna som pedagogiska fokuseringspunkter som leder från ett rum till ett annat.
Fotografi, skulpturala självporträtt i papp och aluminium, kollage, svävande skulpturer av träplugg och kuddstoppning, 36 minutiöst sönderklippta pappkartonger återskapade som ett exemplar av den hundgodisförpackning de utgick från, tecknade serier, animation, teckning och små vaxskulpturer. Att möta Tom Friedman är ett rastlöst zappande i tv-soffan. Ibland verkar lustan att byta uttryck vara drivande, vilket blir lite tunt, men oftast känns materialen som motiverade och hyfsat logiska val.

Utställningens givna blickfång är det specialtillverkade titelverket som fyller konsthallens stora sal. Från sin avskalade ungdomsperiod har Friedman kommit fram till att han vill ha allt. Och allt är på ett ungefär vad verket Up in the air innehåller. I en frusen explosion är hela rummet fyllt av svävande föremål som sammantaget blir en utsaga som omfattar det mesta, ungefär som en helkroppsövning på ett Friskis & svettis-pass: Friedmans karriär, hans populärkulturella och konsthistoriska referenser, hans konkurrenter, hans lunch, hans språkintresse och så vidare. Versioner av de verk vi tidigare sett i utställningen, Jeff Koons, Damien Hirst, Matisse, pornografi, Startrek, hamburgare, Obama, hakkors, Davidsstjärnor, munkar, en gravsten, en Fed Ex-kartong, en revolver, bokstäver etc. Rummet är ett tredimensionellt kollage, några föremål är autentiska medan de flesta är skickligt återskapade representationer där storleken varierats och de möjliga läsningarna av verket är oändliga. Det vidöppna anslaget kan anklagas för att lämna efter sig en besvärande grundhet, men Friedmans ambition är inte djuplodande. Han nöjer sig med att erbjuda betraktaren ett vindlande perspektiv och en chans till en ny, gärna unik, tanke. Och i all lätthet är det en respektabel pretention.

Konstnären som vill ha allt

Magasin 3 introducerar konceptkonstnären Tom Friedman i Sverige. Rakt, enkelt och underhållande. Sebastian Johans har sett en grund men svävande utställning.