Konstlivet trampar igång för hösten

Sommar blir brittsommar, höst eller vad man vill. Följderna är de samma oavsett benämning. Ett av de trevligare tecknen på att högsommaren är förbi är i vilket fall som helst att gallerierna sträcker på sig och konstlivet så sakteliga trampar igång.
Här och var kan man dock fortfarande se en förstulen sommarutställning som mjukar upp överlappningen mot höstens mer ordinarie verksamheter. En sådan är Gunilla Wahlbergs lilla fotoutställning Linnés luktärter, som visas i Linnéträdgårdens butikspaviljong.

Lathyrus odoratus, luktärten, är en ganska trevlig krabat som inte sällan syns klättrande och starkt doftande i trädgårdar och på balkonger. Som så många andra växter har den funnit sin väg från kontinenten till Sverige i Linnés regi. Wahlbergs utställning presenterar vad den lovar, varken mer eller mindre. En modest serie närstudier i makro och ett par bilder med lite större perspektiv fångar luktärten under olika delar av dess livscykel. Den som gillar makrofotografi eller för den delen luktärter, och som inte har sett tillräckligt med Linnérelaterat material i sommarens lavin kan säkerligen hitta en favorit bland Wahlbergs blommor.
Ytterligare en släng av Linné hittar man i keramikern, och grafikern, Lotta Hellströms utställning Växthus - effekter, som visas på Kaleido. Men här är kopplingen till Linné mer indirekt och består i att konstnärens utgångspunkt har varit en fascination för det tropiska växthuset i Botaniska trädgården, därav den vitsiga utställningstiteln. Grafiska blad och screentryckta cylindriska vaser med en gemensam motivbas i de tropiska växternas fantasteri är vad som visas. Utförandet är ganska figursäkert och visar inspiration från den japanska konsten. Färgskalan är lugn och återhållsam med vissa starkare inslag av orange och grönt.

I växande kallas en serie grafiska blad som visar en naken kvinnogestalt som pysslar i en liten täppa. En ganska uppenbar allegori, och mycket riktigt upptas det sista bladet av ett barnansikte. Överlag fungerar stengodset bättre än grafiken. Den runda cylinderformen lyfter fram mönstret bättre, och poängterar mer självständigt de japanska intrycken.
Mer kropp men ingen växtromantik finner man vidare på Galleri 1, där Helena Laukkanen visar en tät serie blyertsteckningar, alla med corpus i titeln.
Utställningen kan beskrivas som en fristående fortsättning på det utforskande av kärleksmyten som Laukkanen presenterade i sin del av konstnärsgruppen HAKA:s utställning Saga-myt-utsaga på Bror Hjorths Hus i våras. Då var det orden, det konkreta uttalandet, kärleksförklaringen, som stod i centrum, och uttrycket laborerade med tydliga linjer och popartade serieformer. Nu är det istället beröringens metafysik som gestaltas.
Teckningarna är hantverksmässigt drivna och visar alla variationer på samma tema. Små små streck bildar större enheter av mönster som flyter samman i böljande abstrakta helheter som slingrar sig kring olika delar av kropp: fötter, ett öra, en hand, torso, underliv, ansikte. Hela kroppen kan beröras.

Kroppsdelarna är accent och förklaring, de labyrintiska mönstren är huvudmotiv och en känsla som de flesta känner igen. En vindlande, myllrande, krypande, krumbuktande, vibrerande känsla av att vidröra eller vidröras.
Vad som är anmärkningsvärt är att verken är sensuella och tydliga utan att vara trista och/eller övertydliga klichéer. Det är en svår balansgång som Laukkanen bemästrar genom att aldrig låta ämnet, det allmänskilgt erotiska eller sinnliga, inkräkta på den estetiska idén och utförandet. Mönstren blir snarare nervtrådarnas spel, en slags konkret eskapism, istället för romantiserande blå dunster.
Dessutom är den lilla lokalen föredömligt utnyttjad. Några få sammanhållna verk på nedervåningen och inget på det löjligt lilla loftet, precis så måste man göra om Galleri 1 ska fungera som utställningslokal.

Konstlivet trampar igång för hösten

Tydlig men självständig sinnlighet och en skopa Linné finns att beskåda när Uppsalas konstliv börjar vakna för höstsäsongen, skriver Sebastian Johans.