Konstens ljus i mörkret

När snön bara är ett avlägset minne och Uppsala redan vid eftermiddagsfikan sveps i ett tungt mörker som varken är höst, vår eller vinter, för att inte tala om sommar, då är ljus precis vad man går omking och längtar efter mest hela tiden. Om solen någon gång behagar dyka upp för en stund eller två blir den genast ett samtalsämne. På sätt och vis är det kanske just under de släpigaste vinterveckorna det är som mest tacksamt att visa konst. Betraktaren törstar efter glimtar av någonting annorlunda, efter nästan vad som helst, bara det erbjuder en respit från det stora grå.
Därför är det inte utan nyfikenhet jag styr stegen mot Kaleido och utställningen Someone who cares for me - things that kept us dreaming, signerad av en konstnärsdou som går under det lockande namnet Ljus.

Ljus består av Maria Larsson och Maria Olevik som möttes och började arbeta tillsammans när de bägge studerade på glas- och keramiklinjen på Konstfack, som de utexaminerades från 2006.
Som namnet antyder lägger duon stor vikt vid ljuset, och skapar ofta rumsspecifika installationer med beståndsdelar från olika, keramikbaserade, projekt som de arbetar med, så också på Keleido.
I Kaleidos lilla utställningsalkov har Larsson och Olevik placerat ett stilla arbetsrum som försynt viskar heligheter som vi alla känner till, men kanske inte låtsas om. Ett antal porslinsobjekt, några i museala glaskupor, andra fristående, en sekretär, en byrå och en mörk keramikspegel utgör rummets interiörer. Betraktaren har bara att kliva på och försjunka i en meditation, i en ordlös och folktom pjäs, som både är tydlig och en smula drömsk. På sekretärens arbetsskiva växer några lysande liljor, och på en liten ställning står ett stort objekt, Last night of Winter, som genast drar till sig uppmärksamheten. Det är resterna av en ädelgran som har täckts i porslinslera och sedan bränts så att det ursprungliga föremålet har gått upp i rök och lämnat efter sig en dödsmask i vitt porslin. Flertalet inkluderade objekt är skapade på samma sätt och resultatet av processen är onekligen lockande poetiskt på ett ganska uppenbart sett. Föremålen är minnen av sig själva, minnen av natur och förnimmelse, förstörda men eviga. Tistlar, kastanjer och andra växtdelar blir ett amorft mellanting i sin stelnade vita och sköra form. Inte levande, men inte heller döda.

På sekretären och på golvet står dessutom ett par högar med gamla böcker som än tydligare ringar in tematiken. Titlar som Vildmarken inpå knutarna, Planeten, Fågellokaler i Sverige och Svenska skogar visar att rummets frånvarande innehavare intresserade sig för det omkringliggande väldiga som vi med myrors, eller ska vi säga människors, ihärdighet förstör. Det blir lite kusligt. Kanske är rummet ett minnesmärke från en framtid då inte ens människan finns kvar.
Det kunde lätt bli övertydligt, men lyckligtvis är de många objekten så roande att se och känna på (vilket jag tror att man får) att betraktaren inte fastnar i sin egen melodram. Ljus har gjort det mesta av den ganska komplicerade alkoven och erbjuder utan några komplicerade åtgärder en liten paus från den frånvarande vintern utanför.

Lite åt samma håll lutar det på Galleri 1, där Ann Gedin visar måleri och reliefer under den inte helt ovanliga rubriken Utsikt - insikt. Precis som Ljus har Gedin fastnat för de enkla medel naturen tillhandahåller, även om hon inte hon inte bygger samma helhet. Här handlar det om den enkla linjens magi.
En serie målningar i tydliga grundfärger visar klippor och hav, Öminnen, genom kraftigt reducerade former. Siluetter och enkla streck för tankarna till konkretisternas fria form, men tillämpat i ett sammanhang av tydligt föreställande landskapsmåleri. Alldeles tydligt handlar det om en jakt på de enkla medlens stora uttrycksmöjligheter. Det syns vart Gedin vill komma, men ibland blir det en smula opersonligt.
Bättre fungerar då relieferna i skuren masonit som mer abstrakt kretsar kring en slags grundform som sannolikt tillhandahålls av havet i möte med den hårda klippan. Följsamma, meditativa vågformer smeker ytorna och andas i ett långsamt och rätt tilltalande tempo. I synnerhet verket Stilla, som består av en röd linje, eller försänkning, mellan två lika stora vita ytor, ropar på uppmärksamhet. Den lodräta linjen smalnar av nedåt, och kunde vara ett droppspår, innött i en halv evighet, försynt men ändå lite storslaget. Det är i den största enkelheten som Ann Gedins verk gör sig bäst.

Konstens ljus i mörkret

En gallerirunda i Uppsala är ett av de bättre sätten att hitta en strima ljus i januarimörkret, konstaterar Sebastian Johans.