Konsten som tidsvittne

Kulturhuset i Stockholm storsatsar på nutida videokonst med utställningen Bortom tid. Cristina Karlstam ser en tämligen representativ bild av videokonsten i dag.

Isabel Rocamora: Horizon of exile

Isabel Rocamora: Horizon of exile

Foto:

Kultur och Nöje2012-04-14 08:04
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

2012 ser ut att bli den rörliga bildkonstens år i Stockholm. Hos Bonniers konsthall visas ännu utställningen Resan till månen – före och efter film, en konceptuell, tematisk genomgång av relationerna film-bildkonst. Moderna Museet svarar med en stor separatvisning av en av den samtida videokonstens främsta företrädare, finländska Eija-Liisa Ahtila. Och i Kulturhuset pågår just nu Bortom tid, en storsatsning på nutida videokonst med hela 30 verk av lika många internationellt verksamma konstnärer. Utställningen är curerad av Paul Young och Estelle af Malmborg i samarbete med Loop Screen i Barcelona.

Som alltid när det handlar om en utställning i Kulturhuset är det en betydligt mer anonym presentation utan den tydliga ”avsändaradress” som en institutionscurerad utställning i allmänhet kan visa upp. Men tillsammans ger de tre utställningarna ändå en tämligen representativ bild av dagens internationella videokonst.

I Kulturhuset har man valt att satsa på mängd och mångfald, och den lätta strukturen i form av några underrubriker är ett gaska blygsamt försök att någorlunda sortera materialet. Och därmed egentligen något som man som besökare lika gärna kan lämna därhän.

För den rörliga bilden är ett narrativt koncept naturligt, och många exempel på sådant finns i utställningen. Att konstarten lämpar sig också för dokumentation och för olika utsagor och ren explicit samhällskritik ges det också exempel på. Förhållandet till tid är ett annat grunddrag, något som också åsyftas med utställningstiteln. Men videokonsten möjliggör även rent estetiska och formmässiga experiment, också detta representerat i Kulturhusets urval.

Den tyske konstnären Julian Rosefeldt berättar med stor inneboende dramatik om västvärldens möte med det myllrande intensiva Indien i verket som fått den kongeniala titeln Lonely planet, som bekant också är namnet på en känd internationell reseguide. Vandrande genom indiska miljöer möter backpackern Rosefeldt det intensiva livet och den färgrika närvaron i nuet som är så typisk för indisk miljö.

Om flyktingskapets utanförskap och exilens traumatiska verklighet berättar den brittisk-spanska konstnären Isabel Rocamora i ett av utställningens mest betydande verk, Horizon of exile. Fyra irakiska kvinnors livsberättelser sägs ligga bakom Rocamoras utpräglat estetiska iscensättningar, där ett utsökt bildtänkande byggs upp med en utstuderad koreografi och ett hyperkänsligt förhållande till struktur och färgsättning. Ämnet har ju tidigare bearbetats av konstnären Shirin Neshat, Libanon/England, som dock inte är representerad i den här utställningen. Men hennes berömda verk om exilens verklighet kan nog anas som en trolig inspirationskälla för Rocamora.

Den som fascinerats av Marco Branbillas samplingaskonst hos Bonniers konsthall där han medverkar med ett koncentrat av mänsklighetens historia, byggt på mängder av spelfilmer, har ännu mer av denne experimentator att hämta i Kulturhuset. Där italienaren Branbilla visar en liknande hisnande visuell färd genom mängder av associationer och bildlån.

Att återse videomästaren Gary Hills klassiker Remarcs on colour, där hans lilla dotter med viss möda stavar sig igenom Wittgensteins Tractatus är en ren fröjd. Verket skapades redan 1994 men håller än i dag. Här exponeras det i samma rum som ett nytt verk med samma tema av konstnären Juliao Saramento, Portugal.

Jugoslavienbördiga Marina Abramovic slutligen är kanske den mest namnkunniga bland nutida konstnärer som närmar videokonsten och performancekonsten till varandra. Här visas hennes verk Carrying milk – The kitchen. En kvinna klädd i fotsid svart klänning; vi ser henne i lätt motljus där hon stående framför det vita kökets fönster stillsamt håller ett fat med mjölk i sina händer. Hela installationen utstrålar ett sakralt lugn, som vore det en målning av 1600-talskonstnären Vermeer. Endast händernas naturliga svaga rörelse avslöjar att det är ett videoverk, inte ett fotografi.

Verket bygger på myten om den heliga Teresa av Avilá, ett 1500-talshelgon i katolska kyrkan. I Abramovics version bär hon fram den livgivande mjölken som en kvinnlig motsvarighet till nattvardskalkens vin. Så kan videotekniken också användas av en professionell aktör som Abramovic.

Konst

Kulturhuset, Stockholm

Bortom tid

Internationell videokonst

Tom 20/5