Att låta den svenske konstnären Öyvind Fahlström (1928-1976) vara en av de medverkande i Bonniers konsthalls stora höstutställning Spiralen och kvadraten är genialt. Fahlström (som faktiskt var född i Brasilien) visar sig vara fullständigt kongenial med utställningens tema.
Med sin konceptuella bas i den brasilianske författaren Osmans Lins experimentella roman Avalovara från 1973 och med palindromen som grundform har konsthallschefen Sara Arrhenius tillsammans med de brasilianska curatorerna Daniela Castro och Jochen Volz samlat ett 20-tal konstnärer, de flesta från Brasilien till en lägesbeskrivning som nog är den 5-årsfirande konsthallens bästa hittills, om man ser till liknande tematiska samlingsutställningar. (Palindrom är en bokstavs- eller sifferrad som låter sig läsas med samma resultat både från vänster och från höger).
Spiralen och kvadraten handlar om konsten som läggspel, pussel, modell, om hur konsten kan erbjuda läsarter och översättningar så att tillvarons strukturer blir tydliga. Om konsten som formulerare av tolkningsmodeller, den ena lika användbar som den andra. En konst som speglar sin samtid, dess splittring, dess många kollisioner mellan värderingar, normer och människosyn, men också om konsten som gestaltare av all denna fragmentarisering; i det sammanhanget är Fahlströms tidiga 70-talsverk perfekta markörer.
Osman Lins roman är en verbal iscensättning av palindromens flexibla tolkningsmodell och utgör som sådan den såväl estetiska som formala och konceptuella grunden för utställningen. En utställning som denna hade varit närmast omöjlig att göra för säg 20–30 år sedan. När världen ännu var i huvudsak en (eller åtminstone tre – den gamla, den nya och den så kallade tredje världen) hade denna ifrågasättande och relativiserande estetik varit ganska obegriplig. Kanske är det till och med så att det är först i dag som riktigt kan förstå djupet och skärpan i Fahlströms samhällsanalys?
Sällskap har han av en rad konstnärer, varav några måste nämnas, alla borde ses och studeras. Cildo Meireles har kombinerat ljud och bild i sin gestaltning av palindromen som begrepp. Alternativa ljudspår går i dialog med varandra. Angela Detanico och hennes kollega Rafael Lain låter tunga betongplattor visualisera samma fenomen och förvandlar därmed den stationära och tunga betongen till flexibilitet och lätthet.
Fabio Morais har klippt samman handskrivna rader ut olika brev och textböcker till ett citat från Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet, och Dominique Gonzalez-Foerster har byggt ett helt textlandskap på en av konsthallens väggar med citat ur några av sina favoritförfattares böcker. Jag erinrar mig konstnärens storartade installation i Tate Modern häromåret, där hon skapat ett skydd undan ett tänkt evigt regn med bland annat just favoritlektyr, tillgänglig vid installationens utplacerade turistsängar.
Rodrigo Matheus har agerat mer uttalat fysiskt och byggt ”landskap” enligt en modulmodell där grenar, stammar, vattenbad och vind exponeras med en fondmålning av liknande motiv. Betraktaren får själv plocka samman delarna visuellt till en enhet. Radikalast i fysisk gestaltning är Laura Lima, som iscensätter en dramatisk brottningsmatch mellan två nakna män, förenade genom en gemensam huva över ansikte och huvud, som gör deras envig omöjlig. Kampen är allt, vinnare finns inte, båda är underkastade samma villkor och evigt förbundna. Det är en magnifik uppvisning i livsvillkorens absoluta herravälde och den personliga frihetens högst illusoriska existens.
Den här i väst mest namnkunnige konstnären är Rirkrit Tiravanija, i vars screentryckshop besökaren kan få en egen t-shirt med text upptryck. På väggen har konstnären exponerat de texter som står till buds. Här kan man välja politiska budskap (Free China from Tibet), förolämpande eller skämtsamma uttalanden (Polis polis potatisgris), utmanande uppmaningar som Arbeta aldrig eller seriösa proklamationer (Frihet kan inte simuleras). I de många budskapens och de havererade ideologiernas tid har Tiravanija här funnit den perfekta formeln.
I sin roman skriver Lins om den pompejanske köpmannen Publius Ubonius uppmaning till sin slav Loreius att hitta den perfekta palindromen. Gör han det ska han bli en fri man. Loreius väljer pentagonen som livets universella emblem. Om sökandet leder till den åtråvärda friheten ger den här intelligent genomförda utställningen inget besked. Frihet kan verkligen inte simuleras.