Konst värd en folkvandring

Världen omkring människorna har målats mestadels som bakgrund för skeenden. Ett måleri som ägnas enbart landskap är en sen konstart. Lite växtlighet omkring människorna har stundom funnits som bakgrund. Det är faktiskt intressant att ett kulturlandskap finns utan människor, djur, byggnader i en svensk lagbok från 1430-talet. Lagboken förvaras i Carolina Rediviva. Under senare delen av 1500-talet målades landskap som ett panorama på en vägg i Vila Maser, Norditialien. Människor som vilade ut efter jakt eller vinskörd kunde inomhus tycka sig sitta mitt i landskapet.Efter hand växte fram ett landskapsmåleri som tycktes låta händelser försvinna i det. Så var det i Brueghels, Rubens', Rembrandts, Lorrains och Poussins måleri. Gainsborough brukade bygga upp modeller av landskap i sin ateljé. Han lät porträtt av godsägare inbäddas i lummiga hektar. Tråden hade som förebild broccoli som målaren hade köpt på torget. Varför dröjde landskapsmåleriet så länge? Svar: konstnärerna var hemfallna till ateljén där den färska färgen låg riven. Leonardo da Vinci och Dürer gjorde detaljbilder och skisser ute i landskapet men inga färdiga verk gjordes där. Eckersberg, som fostrade en generation danska målare med tillnamnet. Guldåldersmålare, brukade lägga färg i svinblåsor för att kunna måla sina mariner ute vid Öresunds kust. Den stora revolutionen sker 1841 då oljefärgen började serveras i blytuber. Då kunde konstnären med målarskrin, palett, penslar, staffli kunna bege sig ut i naturen. Fontainebleau-skogen gav landskapsmotiv i ett par decennier. Nu kunde man måla direkt ute i naturen och var inte beroende av skisser. I Sverige blev det på modet att måla landskap. Runt om i städernas omgivningar placerade sig konstnärer. Det inrättades en professur i landskapsmålning i Konstakademien. En pionjär, åtminstone i skrift, var grafikern Ulrik Thersner som 1828 utgav boken Om landskapsmålning.För några decennier sedan anordnades en utställning med titeln Nordic Light, som blev en betydande internationell framgång. Det exotiska i nordisk konst, då som nu, är långvariga gryningar, skymningar och sommarnätter med en lysande himmel som opal, när solen försvunnit bakom horisonten.Nordiska sommarnätter var attraktiva redan i impressionismens tidsålder. På Nationalmuseum strävar man nu att göra ett nytt försök att sammanföra den nordiska konsten inte bara i huvudstäderna utan låter samlingen gå vidare till Minneapolis, där det bor ättlingar till dem som emigrerade just då målningarna utfördes. Naturens spegel heter utställningen som nu pågår på Nationalmuseum till 14 januari nästa år. Den är väl värd att se. En storartad katalog - särskilt med tanke på vad sådana publikationer kostar både att tillverka och köpa - har fogats till utställningen med en mångfald texter. Den väger ett och ett kvarts kilo, är omfångsrik i storlek så att den inte går in i sedvanliga bokhyllor.Det bästa med katalogen är de stora färgbilderna, men det värsta är att texterna har fått en lay out av värsta slag med långa rader och mycket vitt mellan raderna. Läsaren spårar lätt ur i konsumtionen av dessa texter. En god typografi skall vara av samma förhållande mellan höjd och bredd som en stående tändsticksask, det vill säga efter gyllene snittets proportion. Då kan texten samlas för läsning. Nu är katalogbokens texter svårtillgängliga. En styggelse är att dra färgbilder över två rader med veck i mitten.Man kan i alla fall lära sig att utställningen har fått olika avdelningar. Landskapen sorteras under rubriker som Det sublima, Nära naturen, I det fria, Stämningslandskap, Inre landskap. Det är inget fel på landskapen men museifolkets indelning är fjollig. De olika arterna skiljer sig från varandra som långa kortbyxor från korta långbyxor. Hur skall man skilja på landskapsbilder? Förslag: efter dygnets timmar, efter årstider, efter väderlek, storm, stillhet, dimma, regn, snö, efter vildmark, mariner och kulturlandskap och djurliv. Men alla sådana här gränsdragningar blir som klassifikationer med knappar utan hål och knappar utan ett, två och tre hål.Lämna alltså alla sådana klassifikationer åt glömskan och vandra runt i det tillgängliga utbudet av målningar, stora och små. Man kan se hur i början av utställningens kronologi 1840 och till 1910 Danmark skiljer sig från de övriga nordiska konstnärerna. Konflikten med Tyskland bidrog till att inga danskar (ett litet undantag) for till Düsseldorf för att måla folkliv och landskap. Danmark hade ju ett krig att sköta med grannen söderut. Annars var bindningen med en tysk tradition stor. Johan Christian Dahl, som skapade de stora norska landskapen i början av 1800-talet hade varit följeslagare till Caspar David Friedrich, uppvuxen i det svenska Greifswald och utbildad på Kunstakademiet i Köpenhamn. Friedrich efterlämnade mängder med skisser i akvarell med stor friskhet i färgen.Den danska naturen är lummig och platt. Konstnärerna sökte sig runt kusterna och skildrade den dramatik som kunde påträffas på Skagen långt innan Skagen-måleriet anses ha uppfunnits. Johan Thomas Lundbye visar en vilja till både saklighet och lyriskt uttryck. Vet man om att hans verksamhet avbröts tragiskt stannar man en stund längre framför dem. Han gick ut i kriget. Vid en paus ställdes gevären mot varandra. Någon gick förbi och gevären föll till marken. Ett skott gick av och genomborrade Lundbye.Mot det lyriska guldåldersmåleriet i Danmark står det norska sublima måleriet med fjäll, jöklar, branter och dalar som är svindlande äventyrliga. Min favorit i denna art av måleri är Peder Balke, en gång hovmålare hos kung Ludvig Filip i Frankrike, sedan en skildrare av norsk vildmark. Hans färgval är mycket överraskande, men det är klart att han har ansträngt att skildra Ishavets svall mot klippiga stränder, fjälltoppar och frambrytande is. För mig är han med sin unika färgkomposition värd en kontemplation. Ingen annan, nordisk eller annorstädes verksam, målar som han.Det svenska utbudet är ungefär som väntat med sublima skildringar av Marcus Larson, beskedligt friluftsmåleri av Edvard Bergh. En oförlåtlig försummelse är att inte ta med Per Ekström-Sellén i Strindbergs Röda rummet och mentor i måleri för författaren - ty i dennes måleri finner man den närmaste anknytningen till franskt måleri. Han målar med en beslöjad sol mot sig liksom Monet hade gjort1872 med sin impression av Le Havres hamnbassäng. (John Rewald har i sitt stora verk om impressionismen i senare upplaga felaktigt påstått att detta verk inte gav namn åt impressionismen.) En annan försummelse är att inte ta med verk av samen Nils Nilsson Skum.Man gläds emellertid av att urvalet av finsk konst ger god plats åt Fanny Churbergs expressiva landskapsbilder. Det isländska landskapsmåleriet företräds av Thòrainn Thorlàksson med två imponerande vyer av berget Stora Dímon.Utbudet på utställningen är rikt men sådant att man undrar över varför det ena har fått vara med och inte det andra. Man kan också grubbla över vad det är landskapsmålare inte brukar skildra. Ibland far jag till Skagen och tänker på att i generationer håller målarna sig till sandstrand, hav och himmel. De tycks alldeles ha glömt det unika månliknande landskap som ses bland klitterna. Man kan också undra över om det finns något i vår tid som landskapsmålarna brukar förbise. I min generation och efterföljande släktled kan man på himlen se något som aldrig har setts förr - vita linjer på blå himmel som flygplan släpar efter sig på väg mot Arlanda. Jag har inte heller sett i det nyare landskapsmåleriet kulturlandskapets stora nyhet - de väldiga ansamlingarna av encillage-paket, mera kända under namn av Dinosaurieägg.Sådana tankar fyllde mig på vandring bland forna tiders landskap på Nationalmuseum. Utställningen är värd en folkvandring.