Konst varaktigare än koppar

Kungar och andra makthavare förevigade i brons och oftast satta på upphöjda fundament och socklar hör till vår historia. På gator och torg kan vi se dem, så gott som alla män, oftast till häst och placerade så att vi som undersåtar i fysisk mening verkligen är i underläge. Bronsen har även varit konstnärernas material för att skapa bestående verk av annat slag, ofta med ambitionen att därmed ha skapat något för långa tider bestående.

När konstnären Dan Wolgers nu beslutat sig för att utmana den traditionstyngda bronstekniken går han den rakt motsatta vägen - ett förhållningssätt som vi vant oss vid att förknippa med Wolgers även i andra sammanhang. De mest obetydliga ting, extremt små miniatyrer av vitt skilda slag som konstnären samlat på sig från diverse håll, får bilda underlag till de uppförstorade verk i brons som han nu ställer ut hos Stockholmsgalleriet Lars Bohman. Placerade på gallerigolvet är de nya verken allt annat än upphöjda, och med stora speglar monterade på väggarna fångar de in såväl rummet som dess besökare.

Konsten är en spegel, skriver Wolgers själv i en kommentar till sin nya utställning Cire perdue. I förlängningen betyder det att det är oss själva och vår egen tid vi ser i dagens konst.
Vad är det då som avspeglas i Wolgers speglar?
Ett kluster av tärningar återkommer i flera versioner i de olika utställningsrummen som en påminnelse om alltings relativism. Inga bestämda uttalanden, allt är samtidigt och nu, tärningens utslagsgivande roll är obefintlig. Vattenhinken med till brons förvandlat vatten, en fontän med ärggrönt stelnat vatten, liggande gestalter, kvinnor och män, nästan svävande över gallerigolvet: all naturlig funktion är satt ur spel. Den givna formen har gått förlorad, kvar finns en ny verklighet, skapad av konstnären. En skulptur består av ett par händer som håller en kamera; betraktaren och det betraktade byter plats, åter tvingas jag se mig själv, såsom i en spegel. Med eller mot min vilja blir jag som galleribesökare del av en inscenering där slumpen avgör min och bronsgestalternas roller.

Cire perdue är en utställning som inte liknar någon annan. Dan Wolgers överraskar alltid sin publik, den här gången kanske mer explicit och samtidigt gåtfullt än någonsin. Till och med sin berömda skulptur bestående av ett helt kluster av glödlampor visar han nu i bronsversion. Ett verk dömt till evig lyskraft, enligt konstnären själv. En väldig tilltro till konsten, kanske, precis som hela denna utställning. Allt finns i konsten: de liggande gestalterna kallar han Sagesmän, men vad de har att berätta i sin stumhet är fördolt. Kanske något viktigt om livet, för när Dan Wolgers som här förenar sin absurdistiska, humoristiska sida med ett allvar som nästan är existentiellt måste man räkna med flera betydelseskikt än de mest iögonenfallande.
På gallerigolvet en tom sockel, i utställningskatalogen placerad bland döda löv. På samma golv en bunt a 4-ark, bildande en rektangulär skulptur, också den fotograferad utomhus och halvs dold av naturen. Allt har med Wolgersk paradox förlorat sin "naturliga" funktion och form och i stället intagit ny gestalt, "varaktigare än koppar".
En lysande utställning, ett på en gång nytt och samtidigt obönhörligt konsekvent steg i Dan Wolgers konstnärskap.

Konst varaktigare än koppar

Dan Wolgers överraskar åter sin publik med ett nytt steg i sitt konstnärskap när han förvandlar trivialiteter till bestående konst, skriver Cristina Karlstam.