Konst som tänkvärt tidsvittne

Teatergalleriet presenterar ännu en gång en utställning av största angelägenhetsgrad när man nu visar Katerina Mistals Brottsplatser.
Det första som möter besökaren i galleriet är en ung flickas blick. Mängder av små fotografier, monterade i en smal zinkplåtsram som sträcker sig i en oändlig rad utmed galleriväggen; blicken av en ung kvinnas ögon - vidöppna, halvslutna, inåtvända, blundande i en till synes aldrig avslutad upprepning. Belysta inifrån med neon blir de till en fysisk filmsekvens som betraktaren följer med sin egen blick. Sviten fungerar som en ögonspegel, där objekt och subjekt avspeglar varandra.

Betraktaren blir själv betraktad, den sökande blicken är samtidigt den iakttagande. Subjekt och objekt byter roller.
Men vad är det ögonen sett?
Upptakten med fotosviten är den adekvata ingången till en konstupplevelse som kräver besökarens absoluta närvaro i en nollställd, öppen och mottaglig attityd, huvudnumret Fuguranter. Fråntagen den traditionella, trygga rollen som voyeur ställs jag som besökare öga mot öga med de 800 små figuranterna på golvet.

Det som till en början kan se ut som en harmlös samling små skulpturer visar sig snart vara en iscensättning av de grymmaste och mest våldsamma övergrepp, där offer och bödel är varandras likar och spegelbilder.
Utgångspunkten till verket har varit bilder från kända platser där sådana övergrepp ägt rum: Guantanamo, Abu Graib. Namnen väcker genast vår reaktion. Men Mistal låter inte konstpubliken komma undan det moraliska ansvar som hennes konst utkräver. De små dockorna är alla avgjutningar av en och samma kvinnogetalt som agerar såväl offer som bödel, maktlös iakttagare eller likgiltig förnekare av verkligheten.

Våldet är allas ansvar, tycks Mistal mena, mäns såväl som kvinnors. Inte heller går det att peka ut gärningsmän efter nationalitet eller religion.
@3a Text ui:Det som Mistal med sådan kraft gestaltar är ett betydligt större och mer vittomfattande företeelse i vår samtid. Brottsplatsen är här och nu och vi är alla medaktörer.
Formmässigt leds tankarna lätt till Antony Gormleys installation The expanded Field, där hundratals små lerfigurer fyllde gallerier och utställningssalar. Mistal utvecklar konceptet till att gälla centrala moraliska frågor i vår egen nutid.

Utställningen är samtidigt en gestaltning av den mediala distansering som vi dagligen upplever i tidningarnas och tv:s rapporter från världens oroshärdar. Samtidigt som vi är mer informerade än någon tidigare generation riskerar vi att bli känslomässigt distanserade . De fruktansvärda våldhandlingar som Katerina Mistals figuranter utför förvandlas till ofarliga dockors poserande i en konstinstallation.
Katerina Mistals utställning är allvarlig, uppfordrande och på alla sätt konstnärligt övertygande.

Konst som tänkvärt tidsvittne

Uppfordrande, allvarlig och välgjord, skriver Cristina Karlstam om Katerina Mistals magnifika utställning på Teatergalleriet.