Konst som strävar uppåt

Uppsala konstnärsklubb firar sitt 50-årsjubileum hela året och har mycket på gång. Vid sidan av den stora sommarutställningen i Botaniska trädgården, och den ordinarie driften av Galleri 1, visar man under året sina medlemmars alsteri Drabantens foajé på Bangårdsgatan.Det brukar vara en bra idé att ta utrymmen som annars står tomma eller bara passeras obemärkt i besittning och fylla dem med konst. Rum och passager som mörka korridorer och gångtunnar kan leva upp och ge energi, i stället för att bara förbruka den. Men Drabantens foajé är bortom all räddning. Rummet kan bara beskrivas som fasansfullt: mörkt, livlöst trist och klaustrofobiskt. Nästan ingenting kan komma till sin rätt i ett sådant utrymme. Inte ens de röda myranstolarna, som är inställda somupplivande färgfläckar, i fåfängt hopp om att ge sken av att platsen gärna används, har någon som helst verkan.Den konst som ska fungera i foajén måste vara extremt påträngande och vild, och det är inte Erika Bengtsdotters akrylmålningar, som för tillfället har den tveksamma glädjen att vara utställda i det kvävande rummet.Det är i och för sig en intressant, kanske till och med en smula djärv, ansats att välja ut det fulaste rum man kan hitta och fylla det med konst. Och om fulheten är rå, eller bara autentisk eller mänsklig eller vad som helst, så brukar det också fungera, men Drabantens foajé uppvisar bara en fulhet som är mördande tråkig.Det är synd om Erika Bengtsdotters bilder som uppvisar ett färgsäkert skiktmåleri som skall handla om ljus, men som i rummet tvingas handla om en hopplös kamp mot mörker.Tänker man bort den bristfälliga omgivningen ser man myllrande och finstämda jordfärger som pulserar över och in i varandra och bygger upp romantiska sagolandskap, där myt har större bäring än verklighet. De enklare motiven, utan tydligt tecknade figurer, överglänser de mer komplicerade. I synnerhet ett par arbeten, som visar vindlande trappor och en förkärlek för den försiktiga men ändå nyfikna diagonalen, utmärker sig.Också i Mats Nybergs pågående utställning på Galleri 1 finns den stora behållningen i det uppåtsträvande. Rummet är mer eller mindre intaget av en svävande gestalt som återfinns i flertalet utställda arbeten. I både målad och skulpterad form dominerar en naken och relativt stiliserad människogestalt som rör sig i luften; flytande, svävande, akrobatiserande, dansande. Kanske fallande.Några av målningarna är konstruerade av målad duk som är fastsatt på ståltrådsgaller som både ger luft åt de svävande gestalterna och skänker dem en liten men betydande tredimensionalitet. Några verk består av en kaféscen med en eller flera figurer sittande vid ett bord, omgivna av de svävande. Kanske en hänvisning till en bohemisk tradition med de flygande som återgivningar av flanörens fria tanke. Världen kan finnas i en kaffekopp.Vid sidan av målningarna visar Mats Nyberg även träfigurer, virtuost tillverkade med motorsåg. Också här finns det små scener som inkluderar bord och stol. De mest effektiva träfigurerna är dockbefriade från sociala sammanhang och hänger fritt i fönstret och på en vägg som en grov pendang till sina plattare motsvarigheter i bilderna. Träskulpturerna ger ett behagligt intryck av ett medeltida altarskåp som löpt amok. En väldigt känslig motorsågsmassaker.