Konst som speglar tidsandan
Multitasking är både föremål och ämne i en nära nog felfri utställning på NGBK i Berlin, skriver Sebastian Johans.
Stockholm. Fotografi av Lars Tunbjörk. Bilden är beskuren.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Internet är givetvis det största exemplet, där en informationssökning som i gångna tider hade krävt både dagar och veckor på bibliotek och i arkiv nu kan avklaras på sekunder. Men det är inte bara där. De allra flesta tekniska innovationer har som ett av sina huvudsakliga syften att göra världen snabbare. För bara några år sedan spolade vi nästan organsikt fram våra VHS-band, medan vi idag knäpper oss fram med några effektiva knapptryckningar på vår DVD-spelare. Världen snurrar allt hastigare, och vi med den.
Multitasking är också utågnspunkten, och titeln, på en alldeles utmärkt utställning på NGBK, Neue Gesellschaft für Bildende Kunst, i Kreuzberg, Berlin. Utställningen samlade konstnärer som duon Peter Fischli och David Weiss, Bill Shackelford, Adrian Piper och svenskarna Lars Tunbjörk och Lars Siltberg, och var ett lysande exempel på hur man samlat men ändå vitalt rör sig kring en ganska komplicerad tematisk utgångspunkt.
Nya verk blandas med äldre och teknikerna skiftar kraftigt, vilket är en given poäng. Det är inte bara nya media som är sysselsatt med multitasking.
Konceptkonstlegenden Adrian Pipers ljudinstallation Seriation II (Now) från 1968 är både utställningens äldsta verk och något av en samlande programförklaring. Installationen består av en 20 minuter lång inspelning där konstnären i olika intervaller upprepar ordet "now". Ibland är pauserna långa, ibland kommer ordet oftare, och hur man än vänder och vrider på verket är utsagan alltid sann, även om man vet att inspelningen berör andra nuen. Nu, nu och nu är ju verkligen alltid just precis nu. Åtminstone tills någon börjar tala, eller skriva, om det som jag gör här. Piper antyder också att nu-upplevelsen blir starkare om betonandet av nuet är mer intensiv. Eller kanske hävdar hon motsatsen - konceptkonsten sysslar inte med svar. I vilket fall som helst problematiseras betraktarens tidsuppfattning enkelt och effektivt.
Lars Tunbjörks fotoserie Office berör multitasking på ett lite mer direkt sett. Genom att avbilda börsmäklare och bankmiljöer ringar konstnären in specifika platser där den nya tidens simultankapacitet testas på ett väldigt konkret och ödesmättat sätt. Det handlar inte bara om att skrika köp och sälj på samma gång, i den hektiska miljön måste också någon slags vardag av lunch och andhämtning smyga sig in.
Ambidextrous Performance av Lars Siltberg är nästan en fusion av Pipers och Tunbjörks verk. Sittandes på en hög pall framför en svart griffeltavla försöker konstnären simultant skriva med både sina händer och sina fötter. Ett mycket lustigt verk som bär en allvarlig underton av samtidens ibland orealistiska förväntningar på sina undersåtar.
Utställningens övriga verk rör sig mellan olika grader av komplexitet. Warren Neidich har exempelvis skapat en serie schematiska och hyfsat komplicerade teckningar som kartlägger perception på ett både personligt och allmänkulturellt historiskt plan. Resultatet är en intressant men ganska förvirrande mindmap.
Ett slående och mycket roligt exempel på bokstavlig simultankapacitet presenteras av Bill Shackelford och installationen Spamtrap, som består av en dator, en dokumentförstörare och en växande pappershög. Den immateriella skräpposten materialiseras allt eftersom den kommer in på konstnärens e-post, förstörd och klar.
På det stora hela formulerar NGBK en väldigt tilltalande, lagom rörig, utsaga som strandar i det väntade men ack så nödvändiga konstaterandet att multitasking alltid bör följas av ett balanserande multiasking.
NGBK, Berlin: Multitasking
avslutad
avslutad