Konst som osäkrar verkligheten
Konstnärsgruppen Haka visar åter sin vitalitet, skriver Cristina Karlstam.
Ibland är himlen närmare än man tror. Arbete i blandteknik av Natasha Dahnberg.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Namnet Haka var helt enkelt en förening av de fyra konstnärernas initialer: Helena Laukkanen, Agneta Forslund, Katarina Sundkvist-Zohari och Anna-Karin Brus. Med bibehållna självständiga profiler men med den uttalade viljan att gemensamt formera ett nätverk och arrangera utställningar kändes gruppen, bildad ett par år tidigare, som ett välkommet energitillskott i det annars ganska trötta uppsaliensiska konstlivet.
De fyra konstnärerna har sedan dess fortsatt att låta höra talas om sig i olika sammanhang. Nu har gruppen utökats med Rysslandsbördiga Natasha Dahnberg, och tillsammans fyller de nu Bror Hjorths Hus utställningsdel med en infallsrik, rikt varierad och avgjort spänstig utställning. Och precis som tidigare framträder deltagarnas olika konstnärliga temperament sida vid sida, samtidigt som de i vidaste mening denna gång samlats under en tematik som har med saga, och myt att göra.
Tydligast är sagotemat hos Anna-Karin Brus, som i sitt måleri återkallar minnen och associationer ur en sagoskatt som är gemensam för de flesta. Men på sedvanligt sätt manipulerar Brus sina berättelser med hjälp av inklippta tillskott i form av företrädesvis djurfotografier. Spännande är hennes sätt att osäkra verkligheten genom att ändra bildernas ursprungliga utsagor med måleriska tillägg och kompletteringar.
Hos Katarina Sundkvist Zohari sker glidningen mellan verklighetsplan, myter och konkretioner genom formförskjutningar och gränsöverskridanden.
Hennes voluminösa stengodsskulpturer kan plötsligt visa sig vara håriga sagogestalter, svåra att etikettera. Ur den rundande formkroppen i en skulptur växer odefinierade formdelar ut på ett till synes okontrollerat vis. Och i skulpturen Ikaros blir en vinglös torso en både formellt och innehållsligt adekvat sammanfattning av Ikarosmyten.
Natasha Dahnberg leker med ytor och dimensioner, verklighetsplan och fantasidimensioner när hon låter fotografier täckas av delvis bemålade plexiglas och i sina bildberättelser sammanför av konvention oförenliga element. I gruppen tycks mig Dahnberg och Brus står varandra närmast i gestaltad estetik.
Mer explicit och mycket slagkraftigt humoristiskt arbetar Helena Laukkanen, som i akrylmålningar på utsågat underlag med kraft och direkthet anspelar på den i populärkulturen trivialiserade kärleksmyten. Tryck på den röda knappen i hennes utsågade relief Do you love me? Och svaret kommer direkt som i en schlagertext av standardmodell: I love you. Eller försjunk i betraktandet av hennes videoinstallation Kaka söker maka, där en rödramad sandlåda utgör projektionsytan för två individer upprepade försök att tillsammans forma ett hjärta.
Agneta Forslund slutligen är den kanske mest subtila av de fem konstnärerna. I mjuka blyertsteckningar låter hon sina verklighetsutsagor nästan omärkligt förskjutas och problematiseras till en mytisk nivå där vad som helst tycks kunna hända eller redan har hänt.
Lägg namnet Haka på minnet uppmanade jag läsarna i min recension av gruppens utställning 2004. Det finns alla skäl att med emfas upprepa den uppmaningen i dag.
Haka
Bror Hjorths Hus
T o m 22/4
Bror Hjorths Hus
T o m 22/4