Konsekvens och övertygelse

Konsekvens och övertygelse är viktiga begrepp om man vill förmedla någonting, och i synnerhet om man väljer att kommunicera genom en så öppen utsaga som det konstnärliga uttrycket. En likartad output kan självfallet resultera i fullständigt olika utsagor, men ändå är ett anslag som är förvissat om sin egen nödvändighet ofta just vad som fångar en betraktare. Marja Gräset Anderssons och P-O Larssons konst skiljer sig i allt väsentligt från varandra. Och ändå tycks de bägge konstnärerna utgå från en något så när samfälld kärna.Marja Gräset Andersson är en av Sveriges mest etablerade textilkonstnärer och hennes vävar och broderier har en förmåga att ta sig in i det offentliga rummet och friktionsfritt smälta in i de flesta miljöer utan att behöva kompromissa. Hennes berättande är glatt och förmedlar en lust inför utmaningen att leva som är så ohämmad den bara kan vara om den vilar på en solid grund av vemod.I materialen lin och bomull, och ibland ull och silke, bygger Marja Gräset Andersson en bildvärld av riddare, spelmän, frukter, drakar, hav och fjärilar som formulerar enkla allegorier utan någon dold agenda. Naivt tecknade bilder, mycket passande i BrorHjorths hus, som tar plats och är stolta över sig själva.Verket Under parasollet visar ett komprimerat lyckorus som kräver en sällsynt uppriktighet av sin förmedlare. En vuxen och ett barn, liggande på en orange strand i en stillsam pastellexplosion i en tillvaro utan andra komplikationer än att den lyckliga stund som återges endast i fiktionens värld kan vara annat än tillfällig.Det känns nästan märkligt att konfronteras med bilder som förmedlar en så oförställd glädje utan att glida över i det banala. Inte ens sälkuten som en människofigur håller i sin famn i väven Kärleksvinge, som hör hemma på Uppsala stadsbibliotek, blir för mycket.Därmed inte sagt att melankolin och allvaret är reducerade till knappt märkbara underströmmar. Snarare tvärtom, det ena förutsätter det andra. Ibland är det melankoliska tydligt genom hänvisningar till det finska national­eposet Kalevala, och oftare smyger det sig in i bilderna genom en violett nyans som ständigt återkommer och parerar det ohämmat glada och hindrar det från att bli allsång på Skansen.Men också det uppenbara vemodet finns representerat. Verket Var god mot mig, Atropos präglas av en allvarligare fallvind i sitt blidkande av dödens norna. Motivet är slående enkelt. På ett fundament sitter en kvinnogestalt med ryggen vänd mot betraktaren och på väggen bredvid hänger en sax, svävande i luften, liksom tvekande om den ska klippa av livets sköra tråd eller låta gestalten dingla ännu en stund.Och ändå finns lekfullheten där. Gestalten kunde vara i färd med att friseras av en osynlig barberare. Kanske belyser konstnären en oväntad relation mellan frisörsalongens putsande och livet som betingelse, i bägge fallen är det långtifrån alltid man kan bestämma över resultatet, och när processen väl har startat är den irreversibel, åtminstone för stunden.En snarlik konsekvens, men ett helt annat uttryck och ett mer kryptiskt meddelande återfinns i P-O Larssons utställning på Teatergalleriet. I skulpturer och målningar utforskar Larsson yta och struktur inspirerad av klossar, legobitar och annat som kan byggas upp och plockas isär. Konstnären verkar behagfullt besatt av att notera tillvarons pixlar och kunde möjligen kategoriseras som någonting i stil med en föreställande konkretist.Det avskalade, grafiskt förenklade och effektiva formspråket dominerar och skapar objekt som varken vill bestämma sig som konkreta eller abstrakta. I flertalet verk återkommer stiliserade figurer med en estetik som kunde vara hämtad från trafikskyltar eller mycket gamla dataspel. De är tecken, men förklarar inte uppenbart vad de betecknar.Den verkningsfulla installationen The shadow of Donald Duck visar tre svarta träskulpturer placerade på golvet i spänd relation till varandra. Verket låter ana den berömda ankan, men mer precist beskrivs konstnärens syn på hur världen kan betraktas; som uppbyggligt nedbrytbar.Rummet är fullt av fixpunkter. Tre skulpturer på ett lågt bord drar till sig uppmärksamheten. Två av dem föreställer fabriksbyggnader och den tredje presenterar ett bordbord, två bord sammanvuxna med varandra, det ena med benen i vädret, obrukbart. Dessa tre ringar in en intressant syntes av industriell effektivitet och det oändligt tillåtande man finner i barndomens byggklossar.Någonstans handlar det om en övertygelse inför ett funktionellt tänkande, en klarsyn, som inte nödvändigtvis måste kopplas samman med en reell funktionalitet. Larssons ansats är grandios. Det är väl i och för sig tveksamt om konsten når ända fram, men det är absolut inget misslyckat försök.