Att konst genererar konst låter som en självklarhet, men det är ändå inte särskilt lätt att peka på hur processen går till. I varje fall om man undantar den uppenbara metoden att identifiera interartiella relationer och mönster. I utställningen ”Bagateller – från musik till konst”, som just nu pågår på Åhuset, har kompositören och multiinstrumentalisten Håkan Almkvist bjudit in tio bekanta konstnärer och gett dem uppdraget att skapa fritt utgående från hans musik. Resultatet är en brokig blandning som säger något om hur individuellt vi förhåller oss till den mycket direkta konstformen musik. Vid varje verk kan besökaren lyssna på den musik som utgjort startblock, och några tolkningar känns fullkomligt självklara medan andra på ett mer dunkelt sätt förhåller sig till utgångspunkten
Det blir, på enklast tänkbara sätt, ett litet triangeldrama där betraktarens reaktioner på musiken ställs mot konstnärens. Eva Källander, Cristina Flodmark, Kajsa Willemark, Rolf Anderzon, Ola Lagström, Gudrun Westerlund, Olle Pott, Margareta Fundelius och duon Karin Westman & Håkan Blomqvist har egentligen alla valt lite olika vägar, och arbetar också i många olika material. De sistnämnda har exempelvis valt att i högre grad än många andra översatta musiken till en berättelse och utgående från en porlande vårmelodi skapat objekt med små djur och fåglar av glas som tassar framför ingjutna fotografier av relaterad miljö.
Gudrun Westerlund och Ola Lagström hör till dem som lyckats bäst, eller om man så vill, vars tolkningar av musiken korresponderar bäst med min egen. Westerlund utgår från en hetsig hammondorgel i stycket ”Tillförsel uppifrån och ner” och hittat tonen i en stor, för konstnären karakteristisk, målning på plywood som i ett uppdelat bildrum visar en gestalt som nästan förefaller vara flykt i en bekant men teknokratiskt ansatt värld. Men bortom den nästan dystopiska hetsen har konstnären dessutom tillfört ett lugn som blir ett fint komplement till musiken. Lagström har gjort något liknande då han har renodlat monotonin i ett par sprittande musikaliska figurer och presenterar ett par tajta mosaiker som bara upprepar form.
Ljud är viktigt också i Henny Linn Kjellbergs av naturliga skäl betydligt mer sammanhållna utställning ”Solo/duo” på Galleri 1, där en ljudupptagning från den stora domkyrkan i Köln fyller rummet tillsammans med tre på ytan mycket behärskade installationer i porslin och stengods. Ljudmattan känns bekant och förmedlar viskande återhållsamhet i en väldig miljö där alla rör sig lugnt och försiktigt. Några väggfasta megafoner i vitt porslin hör direkt ihop med ljudverket, men också de andra objekten knyter an. Utställningens titelverk är några pusselbitar som befinner sig på olika avstånd från varandra, som om de inte kunde bestämma sig för om de ska sitta ihop eller dra åt olika håll.
På motstående vägg klättrar en elegant labyrint i svart stengods, som förstås understryker det trevande eller sökande temat. Ett mycket effektivt användande av slitna (men också slitstarka) symboler som pusselbitar och labyrinter. De vita trattarna har också en lustfylld underton som fungerar utmärkt med ljudbilden av försiktig rörelse i en ljudförstärkande miljö, lite som det där fnittret som kan komma över en då det av konventionella skäl inte passar sig över huvud taget. Mycket enkelt och snyggt.
Ett helt annat spår hittar man i Linnéträdgårdens orangeri, där Mats Wilhelm visar detaljrika bilder av blommor som är fotograferade med storformatskamera. Här finns det egentligen inga större konstnärliga anspråk. Mats Wilhelm är en naturfotograf av klassiskt snitt, som eftersträvar ett kompetent utfört bruksfotografi, och de tätt hängda porträtten av orkidéer, guckosko, kanelros, humlor, bin och påfågelögon har en air av autentisk nostalgi över sig, något som i lagom dos kan vara nog så funktionellt. Själv slungas jag oförhappandes tillbaka till, säg, tredje klass och glädjen som innan tonårens skoltrötthet kunde finnas i att slå upp en krispig och ny biologibok.
Plötsligt längtar jag efter sommarlov.