Keramik är den gemensamma nämnaren i två utställningar i Uppsala just nu. I Bror Hjorths Hus är det Klara Kristalova som visar vad en skapande konstnär kan åstadkomma med en teknik som slentrianmässigt brukar räknas som konsthantverkares material. I Galleri 1 har en av Uppsalas egna kända utövare av genren, Marie-Louise Sundqvist, skapat en variationsrik rumsinstallation med sina verk.
Klara Kristlovas arbeten hör till den sortens konst som inte utan invändningar låter sig sättas på formel. Är det ett skulpturalt måleri eller målerisk skulptur vi ser? Frågan aktualiserades när hon 2012 hade sin första stora separatutställning som gästkonstnär hos Bonniers konsthall i Stockholm. Det var en till omfånget och mångfalden mycket rik utställning där varje kategoriskt påstående omedelbart krävde ett lika bestämt tillrättaläggande.
När Kristalova nu återvänder till Bror Hjorths hus, där hon för 20 år sedan som ung konststudent fick ett teckningsstipendium, är det en utställning som omedelbart visar konstnärens nya position; de allra flesta verken är tillkomna efter Bonniersutställningen. Och det är således en i långa stycken ”ny” Kristalova publiken får möta. Dessutom är ju Bror Hjorths Hus utställningsutrymmen betydligt mindre än den spatiösa Bonniers konsthall, vilket också ger den nya utställningen en helt annan, mer intim prägel. Därmed åskådliggörs även hur avgörande själva rummet och konceptet är för hur ett konstnärskap ska uppfattas. Även om Kristalovas arbeten känns igen, även de som är nya, finns det definitivt nya dimensioner i det som visas. Och detta inte till nackdel; här uppstår en stimulerande dialog mellan de olika verken som inte var lika självklar i Stockholmsutställningen.
I Bror Hjorths hus har Kristalova kombinerat väggkonst i tusch och akvarell med en lång rad nya skulpturer i glaserad keramik, de flesta med den omisskännliga karaktär av natur/kultur, fantasi/saklighet, dröm/verklighet som ofta präglar hennes konst. Titta särskilt på verk som skulpturerna ”Gåspiga”, ”Lilla viol” och ”Äppelflickan”, alla tillkomna 2014.
Ett nytt spår i konstnärens redan tidigare rikhaltiga uttryckssätt demonstreras i verket ”Fjäderdräkt”, där hon arbetat med kontrastverkan mellan en taktil, tummad yta och svartglänsande glaserade detaljer. Här liksom i flera andra verk har konstnären gestaltat flytande gränser mellan djur och människa, pojke och flicka. I skulpturen ”Dubbelnatur” synliggör ett Janusansikte den svårfångade verkligheten i en kluven personlighet. I andra verk växer trädgrenar ut som lemmar i gestalternas kroppar: ingen kan med säkerhet säga var gränsen går mellan olika livsformer, och Kristalova är hela tiden öppen för dessa komplexa tillstånd.
En mindre skulptur har konstnären smugglat in i Bror Hjorths ateljé där den hittat sitt alldeles naturliga sammanhang. Här finns den kontext som ger ett spännande konstnärskap dess rätta plats.
Marie-Louise Sundqvist är konsthantverkaren som den här gången även arbetar som fritt skapande konstnär. Det som förenar hennes drejade bruksföremål med hennes fria skulpturer är materialet och tekniken. Sundqvist är keramiker med en egen underfundig humor som ofta tar sig originella uttryck. Dessutom har hon en säker blick för ytbehandling; själv kallar hon sin teknik illustrerad keramik, en ganska träffsäker beskrivning.
Nu har hon fyllt Konstnärsklubbens Galleri 1 med mängder av objekt, alla präglade av en varm empatisk formuleringsglädje, även vid de tillfällen då det är svåra ting som oro och sorg som ska gestaltas. Gråtande ögon formuleras expressivt med ”tårförlängande” trådar.
Galleriet är fyllt av flickstudier. ”Alla är vi olika” heter en serie arbeten där konsthantverkaren Sundqvist drejat och skulpterat i keramik tills de individuella huvudena alla blivit charmfulla ljusbärare med var sitt utseende. Några av de bästa flickporträtten har hon samlat på galleriväggen och skrivit in dem i linjemarkerade hus. Även några sorgsna ryms innanför det antydda husets väggar, och deras tårar samlas upp i krukor och kärl av medsystrar. En och annan krukväxt har också fått vara med som hemmarkörer.
I ett annat hörn av galleriet står en samling skulpturer som alla har titeln ”Vi är väl vänner”, och i gallerifönstret har konstnären samlat vita porslinsobjekt som i sin större sprödhet skiljer sig från de mer rustika objekten i keramik.
Över hela rumsinstallationen vakar ”Kaninen” som en vägvisare in i Sundqvists rikt flödande, humoristiska konstnärskap.