VÅRKONSERT
Orphei Drängar
Mikael Stenbaek, tenor
Folke Alin, piano
Samuel Åhman, presentatör
Cecilia Rydinger Alin, dirigent
Universitetsaulan, lördag
Som vanligt när OD ger konsert innehåller musikprogrammet både gammalt välbekant, välbekant på nytt sätt eller helt nytt och obekant. Vid denna vårkonsert balanserades allt av både kunnige och roande presentatören Samuel Åhman, dirigenten Cecilia Rydinger Alin hade fingerspetskontroll över allt musikaliskt, tenorsolist och pianist bidrog var och en lika entusiastiskt till helheten.
Med ett så varierat och mångfaldigt konsertprogramfår man koncentrera sig på de inslag som gjorde störst intryck. Först av allt Benjamin Brittens lysande tonsatta ”Ballad of Little Musgrave and Lady Barnard”, en ballad omkärlek, otro och ond bråd död. Historiens förlopp skildras av Britten i såväl emotionella som dynamiska vågor och denna lysande tonsättning tolkades kongenialt av såväl kör som pianist. En text ur finska Kanteletar har tonsatts av Jean Sibelius: ”Rakastava” (Den älskade), en sång om ouppfylld kärlekslängtan. Folkloristisk melodik, svår senromantisk har- monik och stora krav både på rösternas omfång och dynamik. Tenorsolisten tillkom på slutet och gav musiken ett bokstavligt ”lyft”. Över huvud taget en lysande framförd svår sång.
I början av andra konserthalvan meddelades att T. Segerstedts Kulturstipendium 2014 tilldelats den mycket välförtjänte Ulrika Nilsson. I bjärt kontrast stod dels Leoš Janaceks tragiska sång om stac- kars Marycka Magdonovas offerdöd för sina syskon, dels Claude Debussys andliga lovsång med praktfull sång av såväl kör som tenorsolist med briljant utmejslat pianokomp därtill.
Anders Hillborgs andlöst fascinerande lek med vokalljud i stycket ”Moyuom” har som enda gräns lyssnarens egen fantasi och bildtänkande, något som symboliseras av verkets undertitel ”Ljudande norrsken”. Kan aldrig höras ofta nog, i synnerhet inte i OD:s suveräna tolkning.
I det avslutande opera-/operett- potpurrit i bästa Pavarotti-stil var det bara att njuta av vad kör, tenorsolist och pianist med lika stor förtjusning gav sig hän åt. Men vi fick en riktig höjdare – i alla avseenden – när det hela slutade med Puccinis tenorbravurstycke nr 1, arian ”Nessun dorma”, där vi fick en i alla avseenden himlastormande final. Inte för att det uteslöt ett antal extranummer…
Att vårens tid erbjuder både glädje och allvar fick vi på bästa sätt höra och uppleva denna utmärkta vårkonsert.