Känt folk i upplysningens tid

Nationalmuseum har anordnat en stor utställning av Alexander Roslins verk, mestadels porträtt. När man inträder i övervåningen av Nationalmuseums och är omgiven av idel förnämliga ansikten är det som att spela bridge och helt tursamt bara fått honnörer på hand - Kung, Dam, Knekt. Det är många spelkortansikten. En annan association som gör sitt inträde i hjärnan är Anna Maria Lenngrens skildring av porträtten på ett gammalt slott som var ett arv av gamla fäder:

Uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och der med et portrait
af hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
at tala med det lumpna hjon...

I våra dagar känner man sig som ett jämlikt hjon bland alla dessa dignitärers ansikten. Målade Alexander Roslin endast porträtt när han drog fram, över Europa i en kometkarriär som artist? Svar: Det finns faktiskt ett Äss i leken, en skildring av det eldsprutande berget Vesuvius i månsken och bukten framför med fartyg. Detta var ett omtyckt motiv. Sedan Boileau 1674 hade presenterat en antik skrift om den höga stilen blev ordet "sublim" ofta förekommande i konstdiskussioner. Irländaren Edmund Burke menade att det fasaväckande var en god krydda som gav fördjupning åt det sköna. Roslin var en av många konstnärer som målade denna pittoreska vy. Verket utfördes 1749. Det är ett artistiskt undantag.

Bland de porträtterade finns kejserliga dignitärer, som kejsarinnan av Ryssland, kungliga familjer, som Gustav III och hans bröder, lärda personligheter som Linné, industrimagnater som Jennings med anhöriga. Ibland är det ansikten mot en bakgrund som är en rymd, ibland blir det en smula miljöer, välmöblerade interiörer. Vandringen utmed salarnas väggar vittnar om en outtröttlig iver att hylla dem som betydde något i europeiskt sjuttonhundratal.
Den svenska konsten under sextonhundratalet skapades mestadels av invandrade eller passerande utländska mästare. Under sjuttonhundratalet blev det annorlunda. Michael Dahl utvandrade till England och blev framgångsrik målare där. Carl Gustaf Pilo blev verksam i Danmark och förestod konstakademien där under en period. Namn kan fogas till namn på internationellt verksamma svenska artister. Den främste bland dem var Alexander Roslin. Han levde mellan åren 1718 och 1793, föddes som läkarson i Malmö och avled oskadd och förmögen i Paris under revolutionen.

En kort visit i Danmark gjorde han som åtskilliga andra svenska konstnärer på den tiden och målade Ludvig Holberg, filosofisk skriftställare och dramatiker. Sedan bar det av till Tyskland under ivrigt målande av porträtt av höga dignitärer. Därpå var han 1747 i Italien. Vid mitten av århundradet målade han i Paris och blev ledamot i franska konstakademien. Han hade sin bostad i det kungliga slottet i Louvren.
Hans framgångar hade en negativ balans i de handskrivna kritiska bedömningarna av Denis Diderot som spreds över Europa. Han målade porträtt efter porträtt och vann uppskattning för sin förmåga att återge textila stoffer och plastiskt utformade ansikten. Lite orättvis var jag nyss, ty vid närmare betraktande är de ansikten han återger inte några spelkortsfysionomier. Upprepningar blir det naturligtvis i denna rika produktion. Man ser bleka pudrade ansikten upphöjda med kindernas rosa. Det händer ibland att jag har stannat framför en sjuttonhundratalsspegel och får se mitt eget ansikte med ungefär samma färgsättning i ett kallt skimmer. Det beror på folieringen på spegelglasets baksida. Jag förmodar att sådana kulörta spegelbilder gav ett vaneseende under sjuttonhundratalet.

Roslin gifte sig med en attraktivt målande dam. Han porträtterade henne emellanåt. Mest känd är hon genom hans verk "Damen med slöjan" 1768. När man jämför detta attraktiva porträtt av henne med andra tycker jag mig se en olikhet. Hennes ansikte är mer långsmalt, när hon döljer ansiktet till en tre fjärdedel med slöjan. Väl etablerad i Paris företog Roslin nya resor. 1774 var han i Stockholm och därpå två år i Ryssland, varpå han återvände till Paris.
Man kan undra hur mycket svensk denne utvandrande konstnär var. Det är en definitionsfråga. I huvudsak var han internationellt verksam. När man skrider genom salarna och tar del av denna mångfald av porträtt, kan det vara gott att stanna vid någon favorit. Frågan är om det är måleriet eller den porträtterades utseende som lockar oss till ett sådant val. Jag stannar vid bilden av Zoie Ghika, utförda i Ryssland 1777. Ansiktet förefaller inte så sminkat. Håret är nedkammat i en jämn lugg. Munnen är viljekraftigt sluten. Hon har en uppsyn som kommer oss nära i vår tid. Vem var hon? Svar: Moldavisk prinsessa. Målningen beställdes av kejsarinnan Katarina II.
När jag lämnar utställningen, bär jag hennes bild i minnet. En stor hyllning till en framgångsrik svensk artist som blev framgångsrik utomlands har jag sett. Känt folk i upplysningens tid blir en smula mer levande än förut. Rätt synbar är kontrasten mellan modellernas och besökarnas klädsel. Tiden har gått och ojämlikheten mellan förr och nu är en smula tänkvärd. Kanske är det denna skillnad som bidrar till att porträttkonsten numera i vårt land upplever ett starkt förfall med ett fåtal undantag.

Känt folk i upplysningens tid

Alexander Roslin gjorde kometkarriär som porträttkonstnär i Europa under 1700-talet. Teddy Brunius har sett Nationalmuseums stora utställning.