Inte bara russin

Som de flesta spekulativa företeelser i vår samtid har Johan Hagelbäcks utställning i Bror Hjorths hus redan renderat stort massmedialt intresse innan någon analys av utställningen ägt rum. Telefonerna går varma i konstnärsmuseet på Norbyvägen i Uppsala men det är inte Bror Hjorths hus eller hans konst som efterfrågas, utan "russinutställningen".Det hela är närmast ett skolexempel på hur en förytligad mediescen i dag fungerar. Det gäller att höras och synas, på ett eller annat sätt, helst "nytt" och "originellt". Johan Hagelbäck har tydligen lärt sig sin marknadsföringsläxa, men de som nu strömmar till utställningen för att beskåda hans gula och svarta russin ska inte vara alldeles för säkra. Kanske kommer de att återfinnas i någon lustig form i en kommande Hagelbäckutställning som exempel på hur lätt man lurar en sensationslysten publik.Det här är nämligen en konstnär som vet att skämta och ironisera, roa och reta, underhålla och väcka en liten gnagande osäkerhet hos betraktaren. Hans utställning — som bara i viss omfattning har russin som material — ärrolig, respektlös, uppkäftig, fräck men knappast särskilt provocerande. Och inte heller är det särskilt originellt eller nytt att använda ätbara delar för att göra konst. Många konstnärer har gjort det före honom, från potatis till choklad, för att inte tala om de provokatörer som hellre valt matens avfallsprodukter som sitt material.Fyndiga påhittVisst kan man skratta en stund åt Hagelbäcks många fyndiga påhitt, vare sig det handlar om solande russin, fritagningsförsök där ett par ligistrussin bryter upp paketet och släpper ut sina fängslade kompisar eller ettensamt russin som bryter sig ur lussebullen och klättrar över muren. I andra tablåer är det konstvärlden som gisslas med russin framför stafflier eller populärkulturen som nagelfars i tablån Russkilde. Sådana lekar och ordvrängningar är Hagelbäck bra på; mindre rolig finner jag exempelvis Martin Luther King som russin eller den öppna russinmassgraven i en annan tablå.Elak politikersatirTitta hellre lite extra på några av Hagelbäcks verkligt fantasifulla skapelser där han uppträder som rebell och olydig uppviglare. Spela luffarschack med Göran Persson i Riksdagslunch och fundera en stund över hur denna elaka politikersatir också fått en pinfärsk lokal tilllämpning i dessa dagar. Eller pröva glasögonen som hör till verket Vänstertrafik — med dessa spegelförsedda brillor på näsan kan man se åt vänster när man tittar åt höger och vice versa — kanske ett lämpligt attribut för den som har svårt att ta ställning .När Johan Hagelbäck är som bäst är han nästan en Dan Wolgers like. Annat är försumbart och möjligen underhållande för stunden.