Inre resa visuellt gestaltad

Den finländska konstnären Salla Tykkäs första utställning i Sverige hösten 2003 är för alltid förknippad med den skandalösa nedläggningen av Tensta konsthall. Det var där hennes redan då internationellt mycket uppmärksammade konstnärskap för första gången introducerades i Sverige. Vid Biennalen i Venedig två år tidigare hade Tykkäs video Lasso intagit en central plats i det väldiga utbudet.
Utställningen i Tensta konsthall var curaterad av Celia Prado och omfattade utöver ovan nämnda Lasso även videoverken Thriller och Cave. Knappt hade Tykkäs utställning avslutats förrän mordet på en av Sveriges mest vitala konstscener var ett faktum.

Men innan dess hade bilden av ett av samtidskonstens mest mångbottnade och personliga konstnärskap således nått svensk publik. Med de tre visade verken blev Tykkäs speciella estetik och berättarstil tydliggjorda. Tematiskt handlar det oftast om ett medvetet kvinnoperspektiv, gärna i kombination med frågor som har med vuxenblivande och identitetssökande att göra. Berättartekniskt utmärks Tykkäs verk av en raffinerad klippning, som med exakt gehör förmår kombinera olika teman till en fungerande enhet. Karaktäristiskt är även det medvetna utnyttjandet av musik som känslo- och uttrycksförstärkare, rytmiserande faktor och spänningsskapare. Oftast är musiken i Tykkäs verk hämtad ur filmsammanhang och får i sin nya kontext fylla en funktion liknande den som vi vant oss vid inte minst i thrillers.

Alla dessa drag återfinns även i det nya verk, Zoo, som nu visas i Bonniers konsthall i Stockholm.
En prydligt klädd och stramt friserad ung kvinna, försedd med en kamera, vandrar omkring i ett folktomt zoo, stannar upp här och där, iakttar djuren (eller blir iakttagen av dem) och höjer ibland kameran för att föreviga mötet. Parallellt med denna berättelse redovisas en annan som med plötsliga inklipp bryter hela den vedertagna fiktionen. Det är unga män inbegripna i en våldsam rugbymatch under vattnet som fytsiskt visualiserar den okulära kamp som utspelas i den första berättelsen mellan människa och djur.

Kvinnans blick och mimik ger uttryck åt en rad känslor och sinnestillstånd, från avvaktande neutralitet till rädsla, osäkerhet och slutligen panik. Scenen där hon förlorat orienteringen (fysiskt i djurparkens vägsystem, emotionella i mötet med medvarelserna på andra sidan stängsel och glasrutor) är magnifik som en rysare. Här förstärks dessutom bilderna av den mest suggestiva musik som inte drar sig för att trigga upp en stämning som smittar av sig på betraktaren.
När kvinnan slutligen tycks finna en utväg ur den iråkade belägenheten visar den sig vara helt annorlunda än förväntat. Till skillnad från exempelvis i videon Cave, där huvudpersonen i dramat efter diverse hinder till sist når fram till ett klimax som kan tolkas på flera sätt, leder öppningen i Zoo till en återvändsgränd i form av en instängd vattensamling. När kvinnan till sist vadar ut i sjön är det inte till frihet och befrielse utan till undergång och död.
Men vad är det som dör? På stranden står kameran kvar - voyeuren har försvunnit, den iakttagande blir själv iakttagen. I de tidigare verken var det inte minst vuxenblivandet och den vaknade sexualiteten som gestaltades med hetta och pregnans. Här handlar det mer om den unga men mogna kvinnans inte helt framgångsrika försök att komma bort från rollen som objekt och själv ta herraväldet över sitt liv. Kanske är det det egna konstnärskapet Salla Tykkä i sitt nya verk analyserar och ifrågasätter.

Hur man än väljer att se Salla Tykkäs tysta med vältaliga gestaltning av en inre resa är det imponerande hur denna process så kraftfullt förmedlas med utpräglat visuella och musikaliska medel.

Inre resa visuellt gestaltad

Raffinerad videokonst av Salla Tykkä visas nu på Bonniers konsthall, skriver Cristina Karlstam.