Innan fotot började ljuga

Här finns inga glänsande cibacromer, inga pixlade fotografiska experiment i färg. Nästan inga arrangerade bilder, inga "konstruerade" verkligheter, skapade i digitala bildprogram. När de här bilderna kom till var photoshop ännu inte påtänkt. Här gäller fortfarande det gedigna fotografiska hantverket i mörkrum.

När Moderna Museets intendent med ansvar för den fotografiska konsten Anna Tellgren gjort en djupdykning i museets omfattande samlingar om cirka 100 000 bilder, är det 70-talets fotografi som hämtats upp; Fotografiska museet, sedan 1998 integrerat i Moderna Museet bildades 1971. Så decennievalet är ganska givet.
1970-talet var den tid då den svartvita fotografin fortfarande var den rådande tekniken. Det var den tid då man ännu trodde på möjligheten att med kamerans förment objektiva öga kunna iaktta, fånga och dokumentera "verkligheten" för samtid och eftervärld. Det var en tid då ordet verklighet fortfarande kunde skrivas utan distanserande och problematiserande citationstecken och när fotografin ännu ansågs vara den främsta källan till dokumentation och redvisning. Men det var samtidigt nu som denna något oskuldsfulla tilltro till mediet sakta började ifrågasättas av några inflytelserika fotokonstnärer.
Men innan dess var det alltså fotografiet som sanningsvittne som gällde, inte sällan dessutom brukat som ett ideologiskt eller politiskt redskap. Uppsalafotografen Odd Uhrboms bilder från 70-talets Ghana, som visas i utställningen, är belysande exempel . Man kunde i det sammanhanget också ha påmint om Uhrboms fotoserie från de svenska gruvfälten som han tillsammans med författaren Sara Lidman dokumenterade i bokform. Sydafrikanen Earnest Coles bilder från sitt hemland hör hemma i samma kategori, och en rad andra medverkande fotografer arbetade på liknande sätt.

En särställning intar den amerikanske fotografen Larry Clark, vars naket avslöjande bilder från knarkkulturens skuggvärld har en på en gång provocerande och samtidigt lockande kraft, inte minst i sin självutlämnande uppriktighet.
Larry Clark är en av 16 fotografer som är företrädda med ett större antal bilder, något som givetvis är till fördel för uppfattningen av deras estetik. Andra i denna utvalda grupp är Walter Hirsch, vars Londonbilder från sent 1960-tal har fått stort utrymme i utställningen. Det har också och med rätta Anders Petersens fotosvit från Hamburg och café Lemitz, en serie som kom att innebära Petersens genombrott som fotokonstnär.

Övriga medverkande företräds med färre antal bilder; varför Sune Jonssons rika bildskatt endast representeras av ett par av hans fotografier från Prag 1968 vet jag inte. Lika självklart borde Jonssons dokumenterande fotografi av svensk väckelserörelse ( Sammankomst i elden 1966) eller svenskt lantbruk (Bilder från bondens år 1967) ha platsat i sammanhanget.

Utställningen är även till sin form huvudsakligen dokumenterande med en kronologisk struktur. Urvalet av bilder är till övervägande del amerikanskt och svenskt med vissa intressanta nedslag i bland annat baltisk fotokonst. (Missa inte litauern Antanas Sutkus gripande bild av en liten pionjär från 1966.) Detta givetvis beroende på att det är så Moderna Museets stora fotosamling ser ut. Förre intendenten Leif Wighs många USA-resor på 70-talet resulterade exempelvis i många inköp av amerikansk fotokonst.
Den andra tyngdpunkten är alltså svensk med Christer Strömholm som centralgestalt. Flera av Strömholms elever är också företrädda, bland dem Dawid, Kenneth Gustavsson, Gerry Johansson, Gunnar Smoliansky och ovan nämnde Anders Petersen.

I en klass för sig arbetar Strömholmeleven Eva Klasson, vars estetiskt och formalt raffinerade fotokonst nu tycks uppleva en renässans. På vägen mot det postmoderna ifrågasättandet av fotografins objektivitet är Klassons bilder en viktig markör. Det gäller också den amerikanske fotografen Duane Michals bilder. Michals med tjeckiskt ursprung brukar räknas som en stilbildare i den samtida fotografin inte minst genom sitt seriella sätt att berätta. Samtidigt är han en självständig solitär som med sitt sätt att kombinera fotografi och (handskriven) text skapar en alldeles egen genre. I utställningen visas en handfull av Michals utsökta små koncentrerade bilder där texten utgör på en gång tolkningar och problematiseringar av bildernas motiv. I ett verk har Michals helt uteslutit bilden och enbart skrivit "A failed attempt to photograph Reality" (Ett misslyckat försök att fotografera verkligheten).
Men då har utställningen redan anträtt resan bort från det dokumenterande 70-talet och är på väg in i det fotografiska landskap där konstnärer som Thomas Ruff eller Andreas Gursky (nyss aktuell på museet) hör hemma.

Åter till verkligheten ger en utmärkt bakgrund till förståelsen för dagens fotokonst, samtidigt som den är ett stycke ovärderlig fotohistoria att fördjupa sig länge i. Synd bara att Moderna Museet inte kostat på en så bra utställning en riktig katalog.

Innan fotot började ljuga

1970-talets svartvita fotokonst så som den ser ut i Moderna Museets samlingar har varit utgångspunkten för den välmatade utställningen Åter till verkligheten, skriver Cristina Karlstam.