Ingen är rädd för Dalí

Vid sidan av Rauschenbergs Monogram (Geten) och Brancusis Den nyfödde (Ägget) är Salvador Dalís målning Wilhelm Tells gåta tveklöst en av Moderna Museets största ikoner.
Det väldiga mästerverket av konstnären som menade sig förkroppsliga själva surrealismen ("Jag är inte surrealist, jag är surrealism") har en given central plats i museets samlingar och lika självklart i den Dalíutställning som är Moderna Museets storsatsning hösten 2009.

Har då den excentriske, egocentriske gamängen och galenpannan Salvador Dalí med sin tvinnade mustasch och sina "orena" genrer något att tillföra i dag? Det ska tillstås att jag nalkas Moderna Museets Dalíutställning med viss skepsis.
Det ska snart visa sig att Moderna Museet och dess curator John Peter Nilsson faktiskt lyckats levandegöra Dalí, och det inte minst genom att helhjärtat tro på sitt val. Att det är mer än 30 år sedan en Dalíutställning senast visades på museet, eller att man valt att ge utställningen en mer explicit dagsaktualitet genom att samtidigt inbjuda den italienske konstnären Francesco Vezzoli att gå i dialog med Dalí bidrar givetvis till att öka aktualiteten. Men det som förbluffar är lika mycket att Dalí faktiskt visar sig vara en högst intressant och bitvis riktigt angelägen konstnär som inte minst genom att införliva masskulturen i sin estetik känns förvånansvärt dagsaktuell. Trådarna till Andy Warhol, som markeras i utställningen, är också trovärdiga: båda skapade de en ny konstnärsmyt, den massmediale kändisen, ett fenomen som dessutom är ett centralt tema i medutställaren Vezzolis ironiskt-humoristiska konstnärliga undersökningar av sin samtid.

Museet talar om sina två Dalí: klassikern (där Wilhelm Tells gåta givetvis hör hemma) och den experimentelle gränsöverskridaren som inbegrep både reklam, smyckekonst, kläddesign och affischkonst i sitt oevre. Därtill har man lagt sig vinn om att bevara ett mått av gåtfullhet hos Dalí, konkret genom att låta en av dörrarna in till hans verk förbli stängd - en lite lustig, kanske övertydlig men faktiskt verksam detalj i den mycket medvetet inscenerade utställningen. Det är i det "experimentella" Dalírummet som Vezzoli fått spatiöst väggutrymme för sin del av den lätt bisarra dialogen över generationsgränserna.
I "klassikerrummet" kan man nu se (eller återse) Dalíska verk som Kannibalens nostalgi (ögonblicksbild) med sitt högst rättrogna surrealistiska möte mellan stekta ägg och bläckhorn (!), den magnifika Sömnen liksom den berömda "hummertelefonen" Vit afroditisk telefon, alla från 1930-talet.
Surrealism i den här formen tycks väldigt dagsaktuell i en tid då allt är möjligt, ingenting givet och alla "sanningar" länge sedan avslöjade. Och konstnären som kändis och mediefenomen är väl närmast en självklarhet i dag; att Vezzoli till skillnad från Dalí tycks vara både fascinerad och avskräckt av detta faktum gör hans undersökande estetik än mer angelägen. (Dessutom kan det konstateras att den lite torra, litterära, illustrerande surrealism som tillämpades av de svenska konstnärerna i Halmstadsgruppen inte hade många likheter med Dalís och Vezzolis betydligt mustigare vulgariteter).

Och inför Salvador Dalís verk Rubinläppar med dess odlade pärlor till tänder, tillkommen redan 1953, kan det inte hjälpas att en samtida konstnärskändis som Damien Hirst med sin diamantdödskalle känns lite senfärdig.
Att Francesco Vezzoli faktiskt inte hamnar i skuggan av den väldige Dalí får tillskrivas den storslagna exponering på en hel vägg hans konst fått på Moderna Museet. Men givetvis hör det också samman med konstnärens egna kvaliteter. Något som den internationella konstpubliken kunde konstatera redan 2007 då hans ägnades en egen utställning inom Venedigbiennalen. Där upplevdes han dock mest som en hyllad solitär; på Moderna Museet placeras Vezzolis konst in i ett konsthistoriskt sammanhang som definitivt drar till det goda intryck hans många lusigheter ger. En "pärla" är det porträttbroderi (!) som Vezzoli gjorde av mästaren Dalí redan 1998 och som nu fått en central plats på Vezzoliväggen. Där också hans stora verk Vem är rädd för Salvador Dalí, ett kvinnoporträtt med den berömda daliska mustaschen, sätter samtidens prägel på ett av 1900-talets mest bisarra konstnärskap.
Nej, Francesco Vezzoli är inte rädd för Dalí, och uppenbarligen inte Moderna Museet heller, som valt att storsatsa på den kontroversielle katalanen som menade sig vara odödlig.
Frågan är om han faktiskt inte hade rätt.

Ingen är rädd för Dalí

Mötet mellan Dalí och Vezzoli på Moderna Museet sker i sann surrealistisk anda, skriver Cristina Karlstam.