Infernovandring mot nya möjligheter

Ruiner är en utställning som utan skydd av ironisk distans tar sig an riktigt stora, existentiella frågor. I en förhandsartikel publicerad i DN På stan inför utställningen på Milliken Gallery berättar konstnären Lars Nilsson hur en serie personliga förluster med åtföljande depression och känsla av meningslöshet och mental död var den utgångspunkt ur vilken de nya verken kom till.

Ruintemat blev ett användbart koncept för att gestalta den aktuella situationen men också en verksam metafor för ett kollektivt minne som beskriver fenomen i vår samtid. Förlösande faktor för själva den konstnärliga utformningen blev Caspar David Friedrichs målning Klostret i ekskogen. Tillsammans med läsningen av Corman McCarthys märkliga dystopi Vägen fann Nilsson i sitt skapande en väg ut ur mörkret. Resultatet blev en sparsmakad utställning, omfattande fyra objekt, där ruintemat får sin explicita gestaltning på ett både mångtydigt och drabbande sätt.

Via dvd:n Hägring leds galleribesökaren de övriga verk, 8 november och Avsked. Snåriga skogslandskap försänkta i ett närmast apokalyptiskt mörker likt det Cormac Mc Carthy beskriver i sin roman, Vid ett fortsatt betraktande urskiljer man så småningom mänskliga gestalter i mörkret. Båda verken är tekniskt sett fotografiska tryck på aluminium, ett förfaringssätt som ger en särskild lyster och som, allt eftersom ögat vänjer sig vid det i förstone ogenomträngliga svärtan, bit för vit avslöjar sina detaljer. Alltmer läser jag bilderna som visualiseringar av det Ödeland som är såväl fysisk som mental och andlig miljö i McCarthys berättelse om en fars och en sons vandring mot en möjlig överlevnad efter den globala katastrof som ödelagt allt liv på planeten Jorden. Den kärleksfulla relationen mellan fadern och sonen är den strimma av paradoxalt ljus och hopp som håller världen samman. Samma klangbotten tycker jag mig se i Lars Nilssons storartade verk.
Det fjärde verket i utställningen, skulpturen Un-home-ly blir då den logiska konsekvensen av en infernovandring utan mål men med ett paradoxalt hopp om framtid och ljus i en trappkonstruktion rätt upp i ett okänt intet. Skulpturen visades i höstas i Bo Nilssons utställning Caspar David Friedrich kom aldrig till Stockholm, han blev i Danmark i Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn. Där inordnades verket i curatorns övergripande tema, som vilket titeln explicit anger, handlade om Caspar David Friedrichs inflytande på nordisk konst. Utan kopplingen till de nu exponerade verken Avsked och 8 november blev den i sig imponerande skulpturen ändå lite löst hängande i ett konceptuellt romrum som präglade hela den utställningen. I Stockholm ser jag det väldiga skulpturbygget som upptar ett helt gallerirum helt annorlunda som en del av ett större koncept över vilket konstnären själv råder, utan mellanliggande curatorshänder.

Lars Nilsson har tidigare med flera betydelsefulla utställningar som den stora tematiskt komplexa Midway on our lifes journey I found myself in dark woods hos Magasin 3 2002 visat sin starka konstnärliga profil vars självständighet och frånvaro av politisk korrekthet givit honom en egen plats i den svenska samtidskonsten. Hans envist borrande studier i bland annat mansroller och genusfrågor har givits explicita uttryck. Men det introverta allvar och det seriösa sätt att formulera stora livsfrågor som ges konstnärlig gestaltning i Ruiner har jag inte tidigare sett så tydligt. Med Ruiner lägger Lars Nilsson ännu en dimension till sitt konstnärskap, som hör till de riktigt imponerande i vår samtid.

Infernovandring mot nya möjligheter

Med utställningen Ruiner lägger Lars Nilsson ytterligare en dimension till sitt redan tidigare imponerande konstnärskap, skriver Cristina Karlstam.