Individ och identitet

Konstfilm är ett medium som är sanslöst svårt att behärska fullt ut. Om det inom måleriet är lätt att falla för och exploatera färgens förförande egenskaper är det ingenting i jämförelse med hur enkelt ett videokonstverk stiger över gränsen till billigt effektsökeri där teknik överskuggar hantverk. Och ändå är gränsen subtil och nästan omöjlig att på förhand beskriva, vilket har fått som följd att curatorer och museimänniskor inte alldeles sällan släpper fram verk som varken berörd konstnär eller publik borde acceptera. Vill man ändå försöka ge en fingervisning om hur ett bra videoverk bör se ut kan man med fördel slå sig ner framför Peter Gregos The True-Born Englishman och låta sig inspireras.Peter Grego utforskar i sitt verk begreppet identitet med en nästan majestätisk enkelhet utan att det slår över i pretentiöst förpackad tristess, vilket händer allt för ofta.I tre parallella fält visas bilder, och ibland text, ackompanjerade av ljud och tal som berättar en historia som mycket löst är baserad på konstnärens far- och morföräldrar som härstammade från Irland respektive Italien och på olika sätt var tvungna att omdefiniera sina identiteter i relation till en fiktiv engelsk mall.Verkets titel anspelar också på Daniel Defoess klassiska dikt med samma namn som raljerar över en europeisk fallenhet att betrakta nationell tillhörighet som konstituerande individens identitet istället för tvärtom. Ett ämne lika aktuellt idag som på 1700-talet när poemet skrevs.The True-Born Englishman visas parallellt i Birmingham men är som gjord för stallet på Ekeby Qvarn. De kala ytorna, den kyliga luften och de råa bjälkarna omfamnar den sakrala stämning verket inte ens försöker dölja.I fyra delar eller akter närmar sig konstnären sin historia och de identitetsskapande människorna. Som avskiljare mellan varje del dånar en kyrkklocka, ett moment som kunde bli väl övertydligt om det inte vore för att rummet bär upp tonerna så bra.Verkets två första delar visar en slags avspark, och möjligen en ankomst, och i de tre bildfälten syns utsnitt av murar, stenläggningar och landskap. Det kan vara väggar eller gatsten, olika detaljer som kan forma sig till minnen, eller bara ekot av stegsom har passerat över ytan och försvunnit.Avsnitten börjar med att kameran snurrar ett helt varv med linsen riktat uppåt för att ge illusionen av, eller bara visa, att den befinner sig på ett torg eller någon annan öppen yta som fungerar som en naturlig mötesplats. Men lika gärna kan perspektivet ses som ett mycket litet barns, en utsikt från barnvagnen och en påminnelse om att ingen individ och/eller identitet är konstant utan ständigt återskapas.Bild och ljud flyter ihop, över och in i varandra. I korta talavsnitt överlappar rösterna varandra på engelska, italienska och gaeliska. Som om den nya och den gamla identiteten talade i munnen på varandra, den ena stämman beroende av den andra.De två sista delarna visar människor som rör sig. Först ses de i helfigur, betraktade lite på avstånd. Ofta gående i trappor, tvingade att byta nivå och därmed synvinkel. Sedan, i den sista delen, syns inte längre miljön som omger de gående. De är bara irörelse, en migrerande flock. Människorna har blivit typfigurer och det går ut på ett om de befinner sig i Dublin eller i Italien, om de är protestanter eller katoliker. De är lösgjorda från sin miljö, befriade inte berövade, och identiteten kan skapas på nytt.