Indien tar plats på konstkartan

Diskussioner om vad som är centrum och vad som betraktas som periferi har under flera år varit dagsaktuella i den internationella konstvärlden. Försök att bryta ett långvarigt, närmast cementerat västerländskt tolkningsföreträde har gjorts, mer eller mindre helhjärtat och framgångsrikt. I den prestigefyllda Venedigbiennalen har nationerna från gamla världen fått ökad konkurrens från nya aktörer på den internationella arenan.

Särskilda satsningar för att skapa en aning större jämvikt har också gjorts. För att lyfta fram den afrikanska konsten arrangerades på initiativ av Moderna Museets förre chef David Elliott utställningen Africa Remix, curerad av David Njami, för att nämna ett närliggande exempel.
I konsthallar och gallerier i konstcentrum som Berlin och London har inte minst kinesisk konst blivit allt vanligare. Parallellt med den ekonomiska och sociala utvecklingen i länder som Kina och Indien sker således en motsvarande kulturell utveckling. Såväl Indien som Kina har begärt och skaffat sig företräde på den internationella konstscenen. Serpentine Gallery i London är en av de institutioner som alltid verkar befinna sig i framkanten. Där satsar man sedan en tid tillbaka mycket medvetet på att ifrågasätta den gamla världsordningen och flytta fokus till framtidsregioner som Kina och Indien. I ett samarbete med Astrup Fernleymuseet i Oslo har man 2006 riktat intresset mot Kina. Nu är det Indiens tur. Med den stora samlingsutställningen Indian Highways presenterar man en rad konstnärer av vilka flera redan vunnit internationell status medan andra befinner sig i början av sina karriärer.

Indian Highways är en utställning som med en rad olika uttryckssätt och medier behandlar och gestaltar fenomen som har med det "nya" Indien och dess plats på den internationella scenen att göra. Det handlar om de ovan nämnda diskussionerna om centrum och periferi, om miljö, politik, sekterism, tradition, globalisering, kön och klass.
För att ge utställningen en historisk ram har man uppdragit år nestorn i indiskt måleri M F Husain att förse galleriets ytterväggar med monumentala målningar. Hängda i en för ändamålet skapad scenografi har Husain med sitt modernistiska formspråk förankrat utställningen i indisk kultur och mytologi.
Inne i galleriet är ett av de verk man genast fastnar inför Shilpa Guptas kameraåkningar längs National Highway nr 1 i Kashmir. Vägen mellan det sägenomspunna Srinagar och Gulmarg passerar inte bara en rad olika geografiska och sociala miljöer. Resan gör också uppehåll vid varje tillfälle då resenären passerar en soldat. I det militärtäta området är det gott om sådana möten, och Guptas verk formulerar sig därför kring de politiskt laddade frågor som har med Kashmir att göra.
I ett annat av hennes arbeten hörs rösterna av indiska politiker, med Nehrus tal till den nyfödda nationen vid självständigheten 1948 som ett av inslagen. Verket tvingar galleribesökaren till aktivt lyssnande, ett koncept helt i linje med Shilpa Guptas sätt att arbeta interaktivt. På liknande sätt har hon nyligen formulerat sig i flera separatutställningar, bland annat i ett par av Berlins ledande gallerier.

Guptas namne Subodh Gupta har byggt en rumsinstallation, Date by Date, med skåp dignande av dokument och där några av skrivmaskinerna har hindiska tangenter. Det språkligt splittrade, mångkulturella Indien tydliggörs direkt genom installationen.
Några av utställningens medverkande konstnärer har rönt stor internationell uppmärksamhet och via den expanderande indiska konstmarknaden introducerats för en västerländsk publik vid Documenta XI i Kassel 2002 av curatorn Okvoi Enwesor. En av dem är Amar Kanwar, en av Indiens främsta filmskapare, som hade en minnesvärd utställning i Tensta konsthall 2003. Där visades Kanwars film om konflikten mellan det hinduiska Indien och det muslimska Pakistan, A Season Outside från 1997.
I London kan man nu se Kanwars verk The Lightning Testimonies, en 8-kanalers dvd-installation som behandlar våld och övergrepp mot kvinnor. Verket hörde till de riktiga höjdpunkterna vid Documenta XII i Kassel 2007. Genom sin tekniska komplexitet är det dessutom ett exempel på hur det indiska konstlivet förändrats parallellt med landets tekniska och ekonomiska utveckling. En ny teknisk infrastruktur har gjort de indiska konstnärerna mindre beroende av egna ateljéer; i dag finns det konstnärsverkstäder med assistenter, och några konstnärer arbetar helt digitalt. I Serpentines på många sätt banbrytande inventering av dagens indiska konstliv finns såväl utövare av traditionellt måleri och skulptur som installatörer, videokonstnärer och datakonstnärer representerade.
Indian Highways förmedlar genom sina många skilda infallsvinklar ett stimulerande möte med Indiens kultur och människor, förmedlat genom konstnärernas verk. Centrum har, åtminstone för en tid, flyttats till Srinagar, Bombay, New Delhi eller några av de andra indiska städer som är företrädda i Londonutställningen.

Indien tar plats på konstkartan

Med utställningen Indian Highways förflyttas fokus till det expanderande indiska konstlivet, skriver Cristina Karlstam.