Samtidigt som den ekonomiska, tekniska och vetenskapliga utvecklingen i Indien fortgår i allt snabbare takt sker en motsvarande expansion på det kulturella planet. Det är en tillväxt som också sträcker sig långt utanför landets gränser, såväl inom litteraturens som konstens områden
Flera betydande utställningar med indisk konst har under de senaste åren arrangerats på olika håll i Europa. Serpentine Gallerys utställning Indian Highway vid årsskiftet 2008/2009 i London var en storartad presentation av flera centrala indiska konstnärskap. Under sensommaren och hösten 2010 har Deutsche Guggenheim i Berlin visat utställningen Beeing Singular Plural, fokuserad på indisk videokonst och med Amar Kanwar som det stora lysande namnet. Kanwar presenterades för övrigt 2003 i en minnesvärd separatutställning hos Tensta konsthall under Celia Prados ledning. I Berlin var hans verk The Torn First Pages utställningens självklara centrum, en vältalig protest mot den burmesiska diktaturens yttringar, gestaltad både som video och i bokform.
När Kulturhuset i Stockholm nu i samarbete med Tennispalatset i Helsingfors och som ett led i sin stora Indiensatsning presenterar utställningen Samtidigt är det utöver namnkunniga konstnärer som Shilpa Gupta och Vivan Sundaram huvudsakligen konstnärer som ännu inte är kända i väst som presenteras. Titeln Samtidigt syftar på den komplexa indiska verkligheten i vårt 2000-tal. Indien är på en och samma gång ett fattigt och rikt land. Den indiska byn är fortfarande den naturliga livsmiljön för landets många miljoner, samtidigt som urbaniseringen fortgår i allt högre takt. I Indien är kvinnors villkor i många avseenden eftersatta, samtidigt som en kvinna tveklöst kan nå de allra högsta posterna i det indiska samhället.
Kring denna dubbla bild av landet och dess kultur kretsar också flera av de medverkande 15 konstnärernas verk. Tillsammans och var för sig fördjupar och breddar de bilden av Indien på ett mycket fruktbart sätt. Det är angeläget att poängtera att de alla samtidigt är självständiga konstnärer med egna karriärer, inte enbart som representanter för ”indisk konst”.
Sheba Chhachhi visar i sin finstämda fotografi kvinnliga asketer som genomför sin tveklöst dyrköpta protest mot könsroller och samhällsliv genom rituella bad i den heliga floden Ganges. Archana Hande ironiserar över det fortfarande utbredda bruket av arrangerade äktenskap genom sin infallsrika installation Arrange Your Own Marriage, medan konstnärsduon Thukral & Tagra i sin magnifika installation gestaltar de s k Half Widows situation. Övergivna av sina till väst utvandrade män väntar kvinnorna ofta förgäves på det utlovade nya livet som äkta hustrur.
Gatuförsäljarnas högljudda rop är grunden i Rashmi Kalekas ljudkonstverk, lämpligt installerat intill Anita Khemkas fotografier från de tågresor hon genomfört i självterapeutiskt syfte. Ett stycke typiskt indiskt vardagsliv levandegörs effektivt genom de båda konstnärernas verk. Fattigdomen och den samtidigt ökande kommersialismen får sin dubbla gestaltning i Vivan Sundarams fotografier av överflödssamhällets avfall, som samtidigt är de sopsamlande gatupojkarnas enda inkomstkälla. Och den eviga konflikten Indien- Pakistan slutligen erinras besökaren om i Reena Saini Kallats skulptur av grinden vid Wagha Attari, gränsövergången mellan de båda länderna. Just där utspelar sig för övrigt ovan nämnde Amar Kanwars stora videoverkA Season Outside som visades i Tensta konsthall. Kallats version av den gränslinje som så olyckligt delade Indien och Pakistan 1947 står som ett lysande rött emblem över den komplexa Indienbild som den här utställningen tydliggör.